Du kan säga att jag är den fulaste du vet.
Att jag gör ont att titta på, och att det sticker i ögonen av hat.
( Men du kan aldrig ta ifrån mig min inre skönhet. )

Du kan säga att du inte längre orkar med att jag är så trasig,
och att du inte kan vara min axel att gråta ut mot.
( Men du är faktiskt inte den enda jag har. )

Du kan säga att jag är kass på allt, och att ingen kommer älska mig igen.
Och du kan försöka trycka ned mig i botten, där jag 'hör hemma'.
( Men du kan inte ta ifrån mig tron på världen. )

För jag är perfekt, defekt och Fantastisk.

Random .__.

Jag hatar att springa genom skogen när ångesten kryper över kroppen,
Och jag hatar när solen lyser genom trädens trädkronor, och min svarta tröja blir så varm.
Jag hatar att se dig med henne, hur ni håller varandra i hand, och ger varandra hemliga blickar.
Jag hatar att alltid behöva le, och låtsas att allting är okej, trots att det egentligen inte är det.

Jag älskar att gå genom regnet, med hål i skosulorna, och veta att jag kanske kommer bli sjuk.
Jag älskar att se regnbågen sträcka sig över himlen, när de sista regndropparna faller svalkande över ansiktet.
Och jag älskar att förstöra öronen till underbar musik.

Jag hatar att gråta, eftersom jag vägrar visa mig svag.
Och jag hatar att tiden fortsätter springa iväg när livet stannade.
Jag hatar att jag inte klarar av att slå tillräckligt hårt för att ge utlopp för mina känslor,
Och att rakbladen inte klarar av att skära sönder livet jag aldrig bett om att få.

Jag älskar att springa genom färgglada löv, och låtsas att jag är fem igen.
Och att fotografera allt jag tycker är vackert, för att sedan radera bilderna på datorn igen.
Jag älskar att stirra in i elden tills ögonen känns alldeles torra.
Och att dölja förtvivlade tankegångar bakom tjocka lager av smink.

Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, och allt som jag alltid trott var jag.
Jag låtsades vara någon annan, trots att igen annan än jag själv gick på det.
Du var den som grävde fram mig igen, och fick mig att inse att hela världen inte var emot mig.

Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra.
Jag tittade i spegeln, och såg bara det där som jag hatade igen.
Kunde inte hitta tillbaka till det som fått mina ögon att glittra förut.

Du och jag var bara ett minne blott.
För jag orkar inte låtsas mer, låtsas att vi kanske fortfarande har en chans.
För det är lättare att släppa taget om hoppet, än att leva upp till det.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag förstört något som kunde ha varit så vackert.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde leva upp till mina drömmar.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag slängde bort min sista chans.

För du och jag kommer aldrig mer bli vi.

jag var så levande
jag flög

jag tävlade med fåglarna i skyn
jag gjorde så att gräset ven

mitt skratt ekade
i bergens klippor

alla såg mig
hörde mig
kände mig

men när jag föll
glömde alla vad vinden bar med sig

jag vill vara som hon där
som står i rampljuset
som har självförtroende som räcker åt alla

jag vill vara som hon där som faktiskt har vänner
och som känner dom flesta
och som då har någon att berätta saker för

men jag har aldrig stått i något rampljus
för alltid fanns det någon annan som var bättre
och mitt såkallade självförtroende har alltid vart på botten

som liten flicka så var vänner ett faktum
nu som äldre så önskar jag bara
att jag hade någon intill mig som förstod vad jag pratar om

jag vill vara snygg
med sådär pinnsmala ben

jag vill vara hon
som den populära är avundsjuk på

jag vill vara omtyckt
men knappast populär

för populär är som du
och du är bara skit

Flickan är ju borta,
men hon satt där igår.
Dom alla sig frågar,
men ingen förstår.

Ingen ville laga,
ett hjärta som krossats.
Hon var aldrig lycklig,
Men ville gärna låtsas.

Våran värld gick vidare,
medans flickans sa stopp.
Alla deras kommentarer,
flickans liv blev ett upplopp.

Orden dom tyckte var på skoj,
tärde flickans själ i delar.
En vän var allt hon ville ha,
men alla henne bara spelar.

Flickans fula kropp,
flickans äckliga hår.
Hennes hemska ansikte,
inget underbart någonsin når.

På henne dom satte en stämpel,
dom tyckte hon vad ful.
Flickan tog sitt eget liv,
för det dom ansåg vara kul.