Jag behöver dig, okej? Jag behöver hålla din hand när ångesten kryper fram igen, och jag behöver en kram när gamla sår börjar blöda igen. Du finns hos mig i ett hörn av varje dröm, och när jag hoppar från klippan är det din hand som sluts om min, och dina ord som övertygar mig om att fortsätta kämpa. Och när hon dör igen, är det du som torkar mina tårar och delar mina sorger. Men när jag öppnar ögonen är du borta igen. Är det tillräckligt med anledning till att tvivla? Jag är ledsen. För att jag drar in dig i en härva av...ja...vad är det egentligen för något? Är det verkligen jag som borde be om ursäkt, för att du inte kan lita på mig, eller inte respekterar min åsikt? Är det mitt fel att du blir svartsjuk för att jag sitter i någons knä? Du oroar dig för sånt, när jag drunknar på insidan. Då jag behöver en famn som fångar mig när jag faller.