Random .__.

Jag hatar att springa genom skogen när ångesten kryper över kroppen,
Och jag hatar när solen lyser genom trädens trädkronor, och min svarta tröja blir så varm.
Jag hatar att se dig med henne, hur ni håller varandra i hand, och ger varandra hemliga blickar.
Jag hatar att alltid behöva le, och låtsas att allting är okej, trots att det egentligen inte är det.

Jag älskar att gå genom regnet, med hål i skosulorna, och veta att jag kanske kommer bli sjuk.
Jag älskar att se regnbågen sträcka sig över himlen, när de sista regndropparna faller svalkande över ansiktet.
Och jag älskar att förstöra öronen till underbar musik.

Jag hatar att gråta, eftersom jag vägrar visa mig svag.
Och jag hatar att tiden fortsätter springa iväg när livet stannade.
Jag hatar att jag inte klarar av att slå tillräckligt hårt för att ge utlopp för mina känslor,
Och att rakbladen inte klarar av att skära sönder livet jag aldrig bett om att få.

Jag älskar att springa genom färgglada löv, och låtsas att jag är fem igen.
Och att fotografera allt jag tycker är vackert, för att sedan radera bilderna på datorn igen.
Jag älskar att stirra in i elden tills ögonen känns alldeles torra.
Och att dölja förtvivlade tankegångar bakom tjocka lager av smink.

Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, och allt som jag alltid trott var jag.
Jag låtsades vara någon annan, trots att igen annan än jag själv gick på det.
Du var den som grävde fram mig igen, och fick mig att inse att hela världen inte var emot mig.

Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra.
Jag tittade i spegeln, och såg bara det där som jag hatade igen.
Kunde inte hitta tillbaka till det som fått mina ögon att glittra förut.

Du och jag var bara ett minne blott.
För jag orkar inte låtsas mer, låtsas att vi kanske fortfarande har en chans.
För det är lättare att släppa taget om hoppet, än att leva upp till det.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag förstört något som kunde ha varit så vackert.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde leva upp till mina drömmar.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag slängde bort min sista chans.

För du och jag kommer aldrig mer bli vi.