Varför klarar ingen av att fortsätta leva? Varför är det så svårt att hålla sig vid liv?
The god just hates me.
Jag klarar mig ju! Jag kämpar mig genom varje dag, trots att jag sedan länge haft nog.
Jag är skapad för att dö.
Jag är ledsen. Men är det inte bättre att dämpa ångesten med musik och rakblad,
än att faktiskt ta repet som ligger framme på mitt hemliga ställe?

Jag kanske kan verka så stark,
men på insidan ligger jag i en hög,
med det brustna hjärtat kastat på marken.
Jag kanske kan verka så glad,
men på insidan rinner tårar över kinderna,
tillsammans med minnen av rakblad mot armen.
Jag kanske kan verka så varm,
men insidan är av kompakt is,
med ett stort hål där hjärtat hade sin plats.
Jag kanske kan verka så levande,
men på insidan är jag död.
Liggandes i en sidenklädd kista.

Är det så svårt att låta mig läka, innan en annan rycks bort igen.
Djälvulen kan inte låta mig gråta.
Ingen kan fatta. Verkligen fatta. Det är ingen som tar sig igenom lika mycket.
Inte ens du, älskling.
Hur länge tar det, innan jag står ensam igen?
Men förra gången var de i alla fall inte borta.