Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, och allt som jag alltid trott var jag.
Jag låtsades vara någon annan, trots att igen annan än jag själv gick på det.
Du var den som grävde fram mig igen, och fick mig att inse att hela världen inte var emot mig.

Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra.
Jag tittade i spegeln, och såg bara det där som jag hatade igen.
Kunde inte hitta tillbaka till det som fått mina ögon att glittra förut.

Du och jag var bara ett minne blott.
För jag orkar inte låtsas mer, låtsas att vi kanske fortfarande har en chans.
För det är lättare att släppa taget om hoppet, än att leva upp till det.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag förstört något som kunde ha varit så vackert.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde leva upp till mina drömmar.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag slängde bort min sista chans.

För du och jag kommer aldrig mer bli vi.

jag var så levande
jag flög

jag tävlade med fåglarna i skyn
jag gjorde så att gräset ven

mitt skratt ekade
i bergens klippor

alla såg mig
hörde mig
kände mig

men när jag föll
glömde alla vad vinden bar med sig

jag vill vara som hon där
som står i rampljuset
som har självförtroende som räcker åt alla

jag vill vara som hon där som faktiskt har vänner
och som känner dom flesta
och som då har någon att berätta saker för

men jag har aldrig stått i något rampljus
för alltid fanns det någon annan som var bättre
och mitt såkallade självförtroende har alltid vart på botten

som liten flicka så var vänner ett faktum
nu som äldre så önskar jag bara
att jag hade någon intill mig som förstod vad jag pratar om

jag vill vara snygg
med sådär pinnsmala ben

jag vill vara hon
som den populära är avundsjuk på

jag vill vara omtyckt
men knappast populär

för populär är som du
och du är bara skit

Flickan är ju borta,
men hon satt där igår.
Dom alla sig frågar,
men ingen förstår.

Ingen ville laga,
ett hjärta som krossats.
Hon var aldrig lycklig,
Men ville gärna låtsas.

Våran värld gick vidare,
medans flickans sa stopp.
Alla deras kommentarer,
flickans liv blev ett upplopp.

Orden dom tyckte var på skoj,
tärde flickans själ i delar.
En vän var allt hon ville ha,
men alla henne bara spelar.

Flickans fula kropp,
flickans äckliga hår.
Hennes hemska ansikte,
inget underbart någonsin når.

På henne dom satte en stämpel,
dom tyckte hon vad ful.
Flickan tog sitt eget liv,
för det dom ansåg vara kul.

Jag behöver dig, okej? Jag behöver hålla din hand när ångesten kryper fram igen, och jag behöver en kram när gamla sår börjar blöda igen. Du finns hos mig i ett hörn av varje dröm, och när jag hoppar från klippan är det din hand som sluts om min, och dina ord som övertygar mig om att fortsätta kämpa. Och när hon dör igen, är det du som torkar mina tårar och delar mina sorger. Men när jag öppnar ögonen är du borta igen. Är det tillräckligt med anledning till att tvivla? Jag är ledsen. För att jag drar in dig i en härva av...ja...vad är det egentligen för något? Är det verkligen jag som borde be om ursäkt, för att du inte kan lita på mig, eller inte respekterar min åsikt? Är det mitt fel att du blir svartsjuk för att jag sitter i någons knä? Du oroar dig för sånt, när jag drunknar på insidan. Då jag behöver en famn som fångar mig när jag faller.

Solen går sakta ned över horisonten,
och havet glittrar i tusen färger.
De rika drar sig tillbaka till sina lyxiga lägenheter i centrum,
och tiggarna trycker ihop sig på torget,
i ett försök till gemenskap och värme.
En ensam kvinna går oroligt i kvällsmörkret,
och skyndar på stegen för att komma hem så snabbt som möjligt,
omedveten om den mörka skepnaden som följer henne i skuggorna.
I väntan på rätt ögonblick att slå till.
En gammal kvinna vaggar sakta över trottoaren,
påväg hem till ensamheten.
Eller kanske till en katt.
Utanför H&M står mannen med sitt munspel,
han som alltid står där.
Han virvlar runt i sin dans, eftersom glädje fyller hans blod,
trots att det är allt han har.
Alla vet att han är där.
Eller... är han det?
Finns mannen med sitt munspel,
eller den ensamma tanten?
Kvinnan som snart blir våldtagen i skogen,
eller brat-killen påväg hem från fotbollsträningen?
Såklart de gör.
Men inte i våran värld.
Alla lever vi våra egna liv.
Fumlar i mörkret,
och vägrar se att andra kan ha det värre än oss.
Men hur skulle en dag vara utan pojken som går samma promenad runt kvarteret,
varje dag klockan sju?
Eller killen med rakat huvud, hakkors och kängor,
är han så tuff egentligen?
Flickan i gränden med svarta kinder och skurna armar.
Hennes mammas krav på perfektion tar sakta hennes liv.
Finns hon?
Vad gör hon för nytta.
Vi ser på henne med slutna ögon.

Du står där.
Mitt i luften.
Med sorgsen själ, svarta vingar.

Du är död.

Men vad spelar det för roll?
Allt som betyder är att dina ögon är öppna.

Du ser!