Solen går sakta ned över horisonten,
och havet glittrar i tusen färger.
De rika drar sig tillbaka till sina lyxiga lägenheter i centrum,
och tiggarna trycker ihop sig på torget,
i ett försök till gemenskap och värme.
En ensam kvinna går oroligt i kvällsmörkret,
och skyndar på stegen för att komma hem så snabbt som möjligt,
omedveten om den mörka skepnaden som följer henne i skuggorna.
I väntan på rätt ögonblick att slå till.
En gammal kvinna vaggar sakta över trottoaren,
påväg hem till ensamheten.
Eller kanske till en katt.
Utanför H&M står mannen med sitt munspel,
han som alltid står där.
Han virvlar runt i sin dans, eftersom glädje fyller hans blod,
trots att det är allt han har.
Alla vet att han är där.
Eller... är han det?
Finns mannen med sitt munspel,
eller den ensamma tanten?
Kvinnan som snart blir våldtagen i skogen,
eller brat-killen påväg hem från fotbollsträningen?
Såklart de gör.
Men inte i våran värld.
Alla lever vi våra egna liv.
Fumlar i mörkret,
och vägrar se att andra kan ha det värre än oss.
Men hur skulle en dag vara utan pojken som går samma promenad runt kvarteret,
varje dag klockan sju?
Eller killen med rakat huvud, hakkors och kängor,
är han så tuff egentligen?
Flickan i gränden med svarta kinder och skurna armar.
Hennes mammas krav på perfektion tar sakta hennes liv.
Finns hon?
Vad gör hon för nytta.
Vi ser på henne med slutna ögon.

Du står där.
Mitt i luften.
Med sorgsen själ, svarta vingar.

Du är död.

Men vad spelar det för roll?
Allt som betyder är att dina ögon är öppna.

Du ser!