Solen går sakta ned över horisonten,
och havet glittrar i tusen färger.
De rika drar sig tillbaka till sina lyxiga lägenheter i centrum,
och tiggarna trycker ihop sig på torget,
i ett försök till gemenskap och värme.
En ensam kvinna går oroligt i kvällsmörkret,
och skyndar på stegen för att komma hem så snabbt som möjligt,
omedveten om den mörka skepnaden som följer henne i skuggorna.
I väntan på rätt ögonblick att slå till.
En gammal kvinna vaggar sakta över trottoaren,
påväg hem till ensamheten.
Eller kanske till en katt.
Utanför H&M står mannen med sitt munspel,
han som alltid står där.
Han virvlar runt i sin dans, eftersom glädje fyller hans blod,
trots att det är allt han har.
Alla vet att han är där.
Eller... är han det?
Finns mannen med sitt munspel,
eller den ensamma tanten?
Kvinnan som snart blir våldtagen i skogen,
eller brat-killen påväg hem från fotbollsträningen?
Såklart de gör.
Men inte i våran värld.
Alla lever vi våra egna liv.
Fumlar i mörkret,
och vägrar se att andra kan ha det värre än oss.
Men hur skulle en dag vara utan pojken som går samma promenad runt kvarteret,
varje dag klockan sju?
Eller killen med rakat huvud, hakkors och kängor,
är han så tuff egentligen?
Flickan i gränden med svarta kinder och skurna armar.
Hennes mammas krav på perfektion tar sakta hennes liv.
Finns hon?
Vad gör hon för nytta.
Vi ser på henne med slutna ögon.

Du står där.
Mitt i luften.
Med sorgsen själ, svarta vingar.

Du är död.

Men vad spelar det för roll?
Allt som betyder är att dina ögon är öppna.

Du ser!

Hey, dad.
I've spent all these years,
learning how to survive.
Walking by this road,
with a head, about to explode.
And even though I hide it quite well,
I'll miss you when you go to hell.
And how do you sleep every night,
without wondering if I'm allright?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Do you ever give me a thought,
or a tear in your eye?
Do you remember the words you used to say,
when you broke my heart without asking if you may?
All these scars run deep inside,
do you ever regret, all I had to hide?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.
I forget sometimes,
and see you trying to walk by the lines.
All this is things I'll take to my grave,
but yet, I'm okey.
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.

Jag önskar att jag var en fågel.
Så att jag kunde flyga in i en vägg och dö.

Jag kan fortfarande inte lyckas bli hel,
när allt igen, och igen, bara blir så jävla fel.
En ljuslåga är inte tillräckligt för att lysa upp mörkret,
och natten själv är inte tillräcklig för att trycka undan lyckan.
Allt är bara upp och ner,
och jag orkar snart inte mer.
Varför såg jag inte det vackra i livet,
medans slutet inte redan var skrivet.
Och varför lät jag dig rycka undan min själ,
och inbilla mig att du bara ville väl.
Du kommer väl aldrig att älska mig mer.
Trots att du vet att jag gråter när ingen ser.

Ska allt bli som förut igen?
Ska varje natt spenderas med minnen och hemlig längtan?
Med tårar som blöter ned kudden.
Ska mina armar bli enda stället jag kan avreagera mig på igen?
Och ska jag få stå ut med fler meningslösa självmordsförsök?
Som aldrig leder någonstans.

Usch D:
det blir inga vackra texter lengre >'':
bara trokiga, konstiga doe jag bara klagar över mitt liv D:
jag saknar Emil, och massa annat folk D:
men jag kmr hem poe lördag :''D
B happy 4 moı?<3