Jag kan fortfarande inte lyckas bli hel,
när allt igen, och igen, bara blir så jävla fel.
En ljuslåga är inte tillräckligt för att lysa upp mörkret,
och natten själv är inte tillräcklig för att trycka undan lyckan.
Allt är bara upp och ner,
och jag orkar snart inte mer.
Varför såg jag inte det vackra i livet,
medans slutet inte redan var skrivet.
Och varför lät jag dig rycka undan min själ,
och inbilla mig att du bara ville väl.
Du kommer väl aldrig att älska mig mer.
Trots att du vet att jag gråter när ingen ser.