Hey, dad.
I've spent all these years,
learning how to survive.
Walking by this road,
with a head, about to explode.
And even though I hide it quite well,
I'll miss you when you go to hell.
And how do you sleep every night,
without wondering if I'm allright?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Do you ever give me a thought,
or a tear in your eye?
Do you remember the words you used to say,
when you broke my heart without asking if you may?
All these scars run deep inside,
do you ever regret, all I had to hide?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.
I forget sometimes,
and see you trying to walk by the lines.
All this is things I'll take to my grave,
but yet, I'm okey.
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.

Jag önskar att jag var en fågel.
Så att jag kunde flyga in i en vägg och dö.

Jag kan fortfarande inte lyckas bli hel,
när allt igen, och igen, bara blir så jävla fel.
En ljuslåga är inte tillräckligt för att lysa upp mörkret,
och natten själv är inte tillräcklig för att trycka undan lyckan.
Allt är bara upp och ner,
och jag orkar snart inte mer.
Varför såg jag inte det vackra i livet,
medans slutet inte redan var skrivet.
Och varför lät jag dig rycka undan min själ,
och inbilla mig att du bara ville väl.
Du kommer väl aldrig att älska mig mer.
Trots att du vet att jag gråter när ingen ser.

Ska allt bli som förut igen?
Ska varje natt spenderas med minnen och hemlig längtan?
Med tårar som blöter ned kudden.
Ska mina armar bli enda stället jag kan avreagera mig på igen?
Och ska jag få stå ut med fler meningslösa självmordsförsök?
Som aldrig leder någonstans.

Usch D:
det blir inga vackra texter lengre >'':
bara trokiga, konstiga doe jag bara klagar över mitt liv D:
jag saknar Emil, och massa annat folk D:
men jag kmr hem poe lördag :''D
B happy 4 moı?<3

Varför klarar ingen av att fortsätta leva? Varför är det så svårt att hålla sig vid liv?
The god just hates me.
Jag klarar mig ju! Jag kämpar mig genom varje dag, trots att jag sedan länge haft nog.
Jag är skapad för att dö.
Jag är ledsen. Men är det inte bättre att dämpa ångesten med musik och rakblad,
än att faktiskt ta repet som ligger framme på mitt hemliga ställe?

Jag kanske kan verka så stark,
men på insidan ligger jag i en hög,
med det brustna hjärtat kastat på marken.
Jag kanske kan verka så glad,
men på insidan rinner tårar över kinderna,
tillsammans med minnen av rakblad mot armen.
Jag kanske kan verka så varm,
men insidan är av kompakt is,
med ett stort hål där hjärtat hade sin plats.
Jag kanske kan verka så levande,
men på insidan är jag död.
Liggandes i en sidenklädd kista.

Är det så svårt att låta mig läka, innan en annan rycks bort igen.
Djälvulen kan inte låta mig gråta.
Ingen kan fatta. Verkligen fatta. Det är ingen som tar sig igenom lika mycket.
Inte ens du, älskling.
Hur länge tar det, innan jag står ensam igen?
Men förra gången var de i alla fall inte borta.

Jag skär inte i mina armar,
är jag duktig nu?
Jag gråter inte så ni ser,
är jag duktig nu?

Jag bränner hål i huden,
sårar där ingen ser.
Gråter och skriker,
in i kudden som dämpar.
Är jag duktig, nu när ni inget ser?
Säg är jag duktig, nu när ni inget vet?