Igår efter skolan kom mamma och pappa in till nykp. Dom drog med mig till massa idiotiska ställen, men jag hade roligt, och släpade med mamma in på H&M ^^
Nya leopardleggings, svarta leggings, bikini och jeansshorts 8D
och nya skor (y)
eheheheh xD menmen. Idag har jag tråkat. Mamma och pappa började bråka om något idiotiskt, och stod bara och skrek åt varandra, så jag gjorde som Kim, och drog ut på promenad ^^
Gick till kattberget, men nu går det inge bra längre. Det har börjat komma folk dit, och då blir jag inte ensam på samma sätt >>
Jaja. Intresseklubben antecknar, you know.

I love yah, bitchez<3

Jag vill prata ut om mina problem,
men jag vågar inte.
Du har dina egna och kan säkert inte trösta mig nu.
Mitt hjärta är brustet på nytt,
rakbladen har blivit mitt sätt att läka

I bleed just to know i'm alive...

I månskenet dansar vi
vår aldeles egna dans.Vi snurrar
runt, runt och för varje steg
vi tar så går det
allt fortare.

(vi
dansar
för
att
finna
kärleken)

Jag vet att det är
meningslöst att dansa
runt,runt
men jag kan inte sluta.
För om jag skulle
sluta så
skulle jag falla ännu en
gång och denna gångens
å skullejag bli kvar
i mörkret helt ensam.

(det
är
det
sista
jag
vill)

Det rosa
armbandet som du gav till mig sitter
så hårt att det har börjat
att bildas sår, som snart
kommer att öppna sig.

(Men
jag
är
van,
du
har
redan
gjort
många
sår
på
mig)

Jag fortsätter
att dansa den
vilda dansen

(för
jag
vill
intef
alla
igen)

Ditt hårda grep om mina händer
har börjat att låssna och
sakta glider jag ur din famn.
Du gör ingenting för att
hålla fast mig,
du bara står där med ditt
socker söta leende
medans du ser mig falla
mot mörkret.

(Du
sa
att
det
skulle
vara
vi
föralltid,
men
det
var
tydligen
också
en
lögn)

Innan du gick så gav du mig din själ,
du sa att du snart skulle komma tillbaka
men medan du var borta så skulle jag ta hand om den.

Jag lovade att göra mitt bästa,
att jag skulle hålla den kvar tills du var hos mig igen.

(Du visste redan då vad som skulle hända)

Nu en evighet senare är du fortfarande inte tillbaka
och mina armar orkar inte längre,
kraften från din själs vilja att bli fri är för stark.

(Du visste att mitt bästa inte var tillräckligt bra, för att kunna vänta mer än en evighet)

Greppet lossnar allt mer för varje sekund som går,


Själen flyger ut i den svala vårnatten
och i en mörk gränd ligger en livlös flickas kropp.

Jag skrek rakt ut iden tomma natten,
paniken och rädslan
var för stor för att jag
skulle bry mig om
dina tröstande ord.

(För inget, verkligen inget kunde hjälpa mig då)

Du visste inte att jag visste,
du trodde att jag var i säkert förvar,
ovetandes om din plan att lämna mig,
ensam och hjälplös mot den farliga världen.
Du skulle lämna oss för just detta

(Men älskling, om jag skulle varit starkare så
skulle jag sett till att hålla dig kvar,
sagt de tröstande orden som du säger till mig nu.
Men jag måste släppa taget och låta dig falla in i den okända världen,
för jag är inte tillräckligt stark för att hålla dig kvar)

Ser du inte hur tomma ögonen är
när blicken glider över glada saker,
och skrattet ekar mellan de
tjocka väggarna.

Hör du inte de rosslande andetagen
när kylan smeker själarna
som svävar omkring under en
mörkblå natthimmel.

Ser du inte hur de ryggar tillbaka när
rakbladen smeker våra sårade armar
och visar inblickar i trasiga liv.
När leenden pryder våra annars så ledsna läppar.

Ser du inte att de fruktar varje steg
för att de vet att vi blir starkare varje dag.
Att vi bara måste ta oss igenom den
svåraste tiden först.

Jag ska leva tills jag inte orkar mer.
Jag ska dö olycklig.
För jag är inte värd bättre.

~En fjäril flög förbi
I mina ögon
Var den svart och vit
Färglös.~

Någon drog ner mig i mörkret
Låste in mig i rummet utan ljus

Lade en svartvit lins
över mina ögon
Så jag inte skulle se lyckan i färgerna något mera

Tills du kom

Du bröt upp mörkrets dörr
Du drog mig ur rummet utan ljus
Du tog ur linsen ur mina ögon
och visade mig en färgglad värld

Du satte färg på varje regnbåge

~ En fjäril flög förbi
Den var röd
Lika röd
Som blodet
På dina armar~

Jag blundade
Inte en enda sekund
Ville inte se mörkret igen

Men om jag blundat
en
enda
sekund

Hade jag sett mörkret som omfamnade dig då?
Hade jag haft en chans till att rädda dig då?

~En fjäril flög förbi
Den var svart och vit
Färglös.~

Jag sitter mitt på golvet
och ritar leenden
i hopp om ett
som är så bra
så jag kan använda det på mig själv

Klart att jag visste att även den starkaste
stjärnan skulle slockna någon dag.
( men inte visste jag att så många andra samtidigt skulle brinna ned. )

Vita
stora
glada
breda
leenden
täckte era ansikten och
era läppar var mot mitt öra
och viskade: sötnos, lugn
någon dag försvinner mörkret
och du mår bra igen
( orden räckte dock inte framtill mina rakbladsskadade armar )

Jag hörde väl att era ord
var lite skakiga att rösten
inte riktigt bar
( men det var tillräckligt bra för mig )

Era mjuka händer som sakta och försiktigt
torkar bort de salta tårarna som hör hemma
på mina kinder.
Dina sårade armar, gömda under långärmade tröjor,
som mjukt håller om mig.
( som håller alla monster borta )

~ De där kramarna räckte då.
Men nu när inte ens låtsaskramarna finns kvar.
Vad ska då skydda mig från de där monstrerna
som jag ensam inte kunde skydda dig mot? ~

Funderingar,
Osagda ord,
Rutten verklighet,
Längtan efter självmord.

Orolighet jag målar,
I hennes ögon.
Skrattet sticker likt nålar,
När det kommer ut ur munnen.

En trasig bit,
Som inte blir hel.
Djävulen skrattar,
När jag saknar en del.

Tårar i mina ögon,
Där verkligheten skiner.
När man andas dödens andedräkt,
Existerar inga glada miner

Det regnar i Nyköping,
och mitt armband ligger kvar i leran på någon gata.

Om jag blundar riktigt hårt,
så ser jag inte regndropparna som faller mot fönstret.

Hur gör man för att glömma bort?
Tiden med dig var alldeles för kort.
Hur känns det att bara vara älskad av dårar?
Och hur plåstrar man om tårar?
Hur kan man vara lika bra som dig?

Det blåser i skogen utanför mitt hus.
Och man kan nästan ta på doften av blött, kladdigt, söndertrampat grus.
Och träden svajar lätt i vinden, i väntan på alla små barn.
Du och jag var aldrig en i mängden, vi var de två speciella.
Om jag blundar riktigt hårt, så kommer jag ihåg bättre än någonsin.

Hur gör man för att sitta stilla?
Det var som om du var drabbad av synvilla.
Hur känns det när alla bara trampar och sårar?
Hur gör man för att plåstra om tårar?

Det är ovanligt tomt här hemma idag.
Ovanligt ensamt, lika litet men ändå så enormt stort och jag kände mig ovanligt svag.
När tvättmaskinen är igång, och musiken på högsta volym, så hör jag ändå hesa skratta bakom gardinerna.
Om jag blundar riktigt hårt, så glömmer jag det senaste året.
Men det spelar ingen roll hur hårt jag blundar, för när jag öppnar ögonen finns allt kvar.

(Och älskling, jag hör fortfarande regnet trots att mina ögon är stängda.)

Jag berättade för mamma idag.
Allt.
Om Ezzie, och hur det var i skolan då,
att jag höll allt inne.
Allt.
Och eftersom hon är världens bästa mamma
blev hennes reaktion:
"Brukar du chatta med folk du inte känner?!"
Jävla idiot.
Det kan inte vara nyttigt för mig att leva som jag gör >:

Det kan inte vara nyttigt att gråta sig till sömns varje natt,
och att önska att döden hämtar mig snart.

Varför är det jag som måste vakna av mitt egna skrik varje morgon,
med tårarna rinnande över kinderna?
Varför är det jag?
Varför är det jag som drömmer samma dröm,
ur olika perspektiv, varje natt?
Varför var det jag som fick se dig dö?