Klart att jag visste att även den starkaste
stjärnan skulle slockna någon dag.
( men inte visste jag att så många andra samtidigt skulle brinna ned. )

Vita
stora
glada
breda
leenden
täckte era ansikten och
era läppar var mot mitt öra
och viskade: sötnos, lugn
någon dag försvinner mörkret
och du mår bra igen
( orden räckte dock inte framtill mina rakbladsskadade armar )

Jag hörde väl att era ord
var lite skakiga att rösten
inte riktigt bar
( men det var tillräckligt bra för mig )

Era mjuka händer som sakta och försiktigt
torkar bort de salta tårarna som hör hemma
på mina kinder.
Dina sårade armar, gömda under långärmade tröjor,
som mjukt håller om mig.
( som håller alla monster borta )

~ De där kramarna räckte då.
Men nu när inte ens låtsaskramarna finns kvar.
Vad ska då skydda mig från de där monstrerna
som jag ensam inte kunde skydda dig mot? ~