Det regnar i Nyköping,
och mitt armband ligger kvar i leran på någon gata.

Om jag blundar riktigt hårt,
så ser jag inte regndropparna som faller mot fönstret.

Hur gör man för att glömma bort?
Tiden med dig var alldeles för kort.
Hur känns det att bara vara älskad av dårar?
Och hur plåstrar man om tårar?
Hur kan man vara lika bra som dig?

Det blåser i skogen utanför mitt hus.
Och man kan nästan ta på doften av blött, kladdigt, söndertrampat grus.
Och träden svajar lätt i vinden, i väntan på alla små barn.
Du och jag var aldrig en i mängden, vi var de två speciella.
Om jag blundar riktigt hårt, så kommer jag ihåg bättre än någonsin.

Hur gör man för att sitta stilla?
Det var som om du var drabbad av synvilla.
Hur känns det när alla bara trampar och sårar?
Hur gör man för att plåstra om tårar?

Det är ovanligt tomt här hemma idag.
Ovanligt ensamt, lika litet men ändå så enormt stort och jag kände mig ovanligt svag.
När tvättmaskinen är igång, och musiken på högsta volym, så hör jag ändå hesa skratta bakom gardinerna.
Om jag blundar riktigt hårt, så glömmer jag det senaste året.
Men det spelar ingen roll hur hårt jag blundar, för när jag öppnar ögonen finns allt kvar.

(Och älskling, jag hör fortfarande regnet trots att mina ögon är stängda.)