Du kan säga att jag är den fulaste du vet.
Att jag gör ont att titta på, och att det sticker i ögonen av hat.
( Men du kan aldrig ta ifrån mig min inre skönhet. )

Du kan säga att du inte längre orkar med att jag är så trasig,
och att du inte kan vara min axel att gråta ut mot.
( Men du är faktiskt inte den enda jag har. )

Du kan säga att jag är kass på allt, och att ingen kommer älska mig igen.
Och du kan försöka trycka ned mig i botten, där jag 'hör hemma'.
( Men du kan inte ta ifrån mig tron på världen. )

För jag är perfekt, defekt och Fantastisk.

Random .__.

Jag hatar att springa genom skogen när ångesten kryper över kroppen,
Och jag hatar när solen lyser genom trädens trädkronor, och min svarta tröja blir så varm.
Jag hatar att se dig med henne, hur ni håller varandra i hand, och ger varandra hemliga blickar.
Jag hatar att alltid behöva le, och låtsas att allting är okej, trots att det egentligen inte är det.

Jag älskar att gå genom regnet, med hål i skosulorna, och veta att jag kanske kommer bli sjuk.
Jag älskar att se regnbågen sträcka sig över himlen, när de sista regndropparna faller svalkande över ansiktet.
Och jag älskar att förstöra öronen till underbar musik.

Jag hatar att gråta, eftersom jag vägrar visa mig svag.
Och jag hatar att tiden fortsätter springa iväg när livet stannade.
Jag hatar att jag inte klarar av att slå tillräckligt hårt för att ge utlopp för mina känslor,
Och att rakbladen inte klarar av att skära sönder livet jag aldrig bett om att få.

Jag älskar att springa genom färgglada löv, och låtsas att jag är fem igen.
Och att fotografera allt jag tycker är vackert, för att sedan radera bilderna på datorn igen.
Jag älskar att stirra in i elden tills ögonen känns alldeles torra.
Och att dölja förtvivlade tankegångar bakom tjocka lager av smink.

Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, och allt som jag alltid trott var jag.
Jag låtsades vara någon annan, trots att igen annan än jag själv gick på det.
Du var den som grävde fram mig igen, och fick mig att inse att hela världen inte var emot mig.

Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra.
Jag tittade i spegeln, och såg bara det där som jag hatade igen.
Kunde inte hitta tillbaka till det som fått mina ögon att glittra förut.

Du och jag var bara ett minne blott.
För jag orkar inte låtsas mer, låtsas att vi kanske fortfarande har en chans.
För det är lättare att släppa taget om hoppet, än att leva upp till det.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag förstört något som kunde ha varit så vackert.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde leva upp till mina drömmar.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag slängde bort min sista chans.

För du och jag kommer aldrig mer bli vi.

jag var så levande
jag flög

jag tävlade med fåglarna i skyn
jag gjorde så att gräset ven

mitt skratt ekade
i bergens klippor

alla såg mig
hörde mig
kände mig

men när jag föll
glömde alla vad vinden bar med sig

jag vill vara som hon där
som står i rampljuset
som har självförtroende som räcker åt alla

jag vill vara som hon där som faktiskt har vänner
och som känner dom flesta
och som då har någon att berätta saker för

men jag har aldrig stått i något rampljus
för alltid fanns det någon annan som var bättre
och mitt såkallade självförtroende har alltid vart på botten

som liten flicka så var vänner ett faktum
nu som äldre så önskar jag bara
att jag hade någon intill mig som förstod vad jag pratar om

jag vill vara snygg
med sådär pinnsmala ben

jag vill vara hon
som den populära är avundsjuk på

jag vill vara omtyckt
men knappast populär

för populär är som du
och du är bara skit

Flickan är ju borta,
men hon satt där igår.
Dom alla sig frågar,
men ingen förstår.

Ingen ville laga,
ett hjärta som krossats.
Hon var aldrig lycklig,
Men ville gärna låtsas.

Våran värld gick vidare,
medans flickans sa stopp.
Alla deras kommentarer,
flickans liv blev ett upplopp.

Orden dom tyckte var på skoj,
tärde flickans själ i delar.
En vän var allt hon ville ha,
men alla henne bara spelar.

Flickans fula kropp,
flickans äckliga hår.
Hennes hemska ansikte,
inget underbart någonsin når.

På henne dom satte en stämpel,
dom tyckte hon vad ful.
Flickan tog sitt eget liv,
för det dom ansåg vara kul.

Jag behöver dig, okej? Jag behöver hålla din hand när ångesten kryper fram igen, och jag behöver en kram när gamla sår börjar blöda igen. Du finns hos mig i ett hörn av varje dröm, och när jag hoppar från klippan är det din hand som sluts om min, och dina ord som övertygar mig om att fortsätta kämpa. Och när hon dör igen, är det du som torkar mina tårar och delar mina sorger. Men när jag öppnar ögonen är du borta igen. Är det tillräckligt med anledning till att tvivla? Jag är ledsen. För att jag drar in dig i en härva av...ja...vad är det egentligen för något? Är det verkligen jag som borde be om ursäkt, för att du inte kan lita på mig, eller inte respekterar min åsikt? Är det mitt fel att du blir svartsjuk för att jag sitter i någons knä? Du oroar dig för sånt, när jag drunknar på insidan. Då jag behöver en famn som fångar mig när jag faller.

Solen går sakta ned över horisonten,
och havet glittrar i tusen färger.
De rika drar sig tillbaka till sina lyxiga lägenheter i centrum,
och tiggarna trycker ihop sig på torget,
i ett försök till gemenskap och värme.
En ensam kvinna går oroligt i kvällsmörkret,
och skyndar på stegen för att komma hem så snabbt som möjligt,
omedveten om den mörka skepnaden som följer henne i skuggorna.
I väntan på rätt ögonblick att slå till.
En gammal kvinna vaggar sakta över trottoaren,
påväg hem till ensamheten.
Eller kanske till en katt.
Utanför H&M står mannen med sitt munspel,
han som alltid står där.
Han virvlar runt i sin dans, eftersom glädje fyller hans blod,
trots att det är allt han har.
Alla vet att han är där.
Eller... är han det?
Finns mannen med sitt munspel,
eller den ensamma tanten?
Kvinnan som snart blir våldtagen i skogen,
eller brat-killen påväg hem från fotbollsträningen?
Såklart de gör.
Men inte i våran värld.
Alla lever vi våra egna liv.
Fumlar i mörkret,
och vägrar se att andra kan ha det värre än oss.
Men hur skulle en dag vara utan pojken som går samma promenad runt kvarteret,
varje dag klockan sju?
Eller killen med rakat huvud, hakkors och kängor,
är han så tuff egentligen?
Flickan i gränden med svarta kinder och skurna armar.
Hennes mammas krav på perfektion tar sakta hennes liv.
Finns hon?
Vad gör hon för nytta.
Vi ser på henne med slutna ögon.

Du står där.
Mitt i luften.
Med sorgsen själ, svarta vingar.

Du är död.

Men vad spelar det för roll?
Allt som betyder är att dina ögon är öppna.

Du ser!

Hey, dad.
I've spent all these years,
learning how to survive.
Walking by this road,
with a head, about to explode.
And even though I hide it quite well,
I'll miss you when you go to hell.
And how do you sleep every night,
without wondering if I'm allright?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Do you ever give me a thought,
or a tear in your eye?
Do you remember the words you used to say,
when you broke my heart without asking if you may?
All these scars run deep inside,
do you ever regret, all I had to hide?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.
I forget sometimes,
and see you trying to walk by the lines.
All this is things I'll take to my grave,
but yet, I'm okey.
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.

Jag önskar att jag var en fågel.
Så att jag kunde flyga in i en vägg och dö.

Jag kan fortfarande inte lyckas bli hel,
när allt igen, och igen, bara blir så jävla fel.
En ljuslåga är inte tillräckligt för att lysa upp mörkret,
och natten själv är inte tillräcklig för att trycka undan lyckan.
Allt är bara upp och ner,
och jag orkar snart inte mer.
Varför såg jag inte det vackra i livet,
medans slutet inte redan var skrivet.
Och varför lät jag dig rycka undan min själ,
och inbilla mig att du bara ville väl.
Du kommer väl aldrig att älska mig mer.
Trots att du vet att jag gråter när ingen ser.

Ska allt bli som förut igen?
Ska varje natt spenderas med minnen och hemlig längtan?
Med tårar som blöter ned kudden.
Ska mina armar bli enda stället jag kan avreagera mig på igen?
Och ska jag få stå ut med fler meningslösa självmordsförsök?
Som aldrig leder någonstans.

Usch D:
det blir inga vackra texter lengre >'':
bara trokiga, konstiga doe jag bara klagar över mitt liv D:
jag saknar Emil, och massa annat folk D:
men jag kmr hem poe lördag :''D
B happy 4 moı?<3

Varför klarar ingen av att fortsätta leva? Varför är det så svårt att hålla sig vid liv?
The god just hates me.
Jag klarar mig ju! Jag kämpar mig genom varje dag, trots att jag sedan länge haft nog.
Jag är skapad för att dö.
Jag är ledsen. Men är det inte bättre att dämpa ångesten med musik och rakblad,
än att faktiskt ta repet som ligger framme på mitt hemliga ställe?

Jag kanske kan verka så stark,
men på insidan ligger jag i en hög,
med det brustna hjärtat kastat på marken.
Jag kanske kan verka så glad,
men på insidan rinner tårar över kinderna,
tillsammans med minnen av rakblad mot armen.
Jag kanske kan verka så varm,
men insidan är av kompakt is,
med ett stort hål där hjärtat hade sin plats.
Jag kanske kan verka så levande,
men på insidan är jag död.
Liggandes i en sidenklädd kista.

Är det så svårt att låta mig läka, innan en annan rycks bort igen.
Djälvulen kan inte låta mig gråta.
Ingen kan fatta. Verkligen fatta. Det är ingen som tar sig igenom lika mycket.
Inte ens du, älskling.
Hur länge tar det, innan jag står ensam igen?
Men förra gången var de i alla fall inte borta.

Jag skär inte i mina armar,
är jag duktig nu?
Jag gråter inte så ni ser,
är jag duktig nu?

Jag bränner hål i huden,
sårar där ingen ser.
Gråter och skriker,
in i kudden som dämpar.
Är jag duktig, nu när ni inget ser?
Säg är jag duktig, nu när ni inget vet?

Igår efter skolan kom mamma och pappa in till nykp. Dom drog med mig till massa idiotiska ställen, men jag hade roligt, och släpade med mamma in på H&M ^^
Nya leopardleggings, svarta leggings, bikini och jeansshorts 8D
och nya skor (y)
eheheheh xD menmen. Idag har jag tråkat. Mamma och pappa började bråka om något idiotiskt, och stod bara och skrek åt varandra, så jag gjorde som Kim, och drog ut på promenad ^^
Gick till kattberget, men nu går det inge bra längre. Det har börjat komma folk dit, och då blir jag inte ensam på samma sätt >>
Jaja. Intresseklubben antecknar, you know.

I love yah, bitchez<3

Jag vill prata ut om mina problem,
men jag vågar inte.
Du har dina egna och kan säkert inte trösta mig nu.
Mitt hjärta är brustet på nytt,
rakbladen har blivit mitt sätt att läka

I bleed just to know i'm alive...

I månskenet dansar vi
vår aldeles egna dans.Vi snurrar
runt, runt och för varje steg
vi tar så går det
allt fortare.

(vi
dansar
för
att
finna
kärleken)

Jag vet att det är
meningslöst att dansa
runt,runt
men jag kan inte sluta.
För om jag skulle
sluta så
skulle jag falla ännu en
gång och denna gångens
å skullejag bli kvar
i mörkret helt ensam.

(det
är
det
sista
jag
vill)

Det rosa
armbandet som du gav till mig sitter
så hårt att det har börjat
att bildas sår, som snart
kommer att öppna sig.

(Men
jag
är
van,
du
har
redan
gjort
många
sår
på
mig)

Jag fortsätter
att dansa den
vilda dansen

(för
jag
vill
intef
alla
igen)

Ditt hårda grep om mina händer
har börjat att låssna och
sakta glider jag ur din famn.
Du gör ingenting för att
hålla fast mig,
du bara står där med ditt
socker söta leende
medans du ser mig falla
mot mörkret.

(Du
sa
att
det
skulle
vara
vi
föralltid,
men
det
var
tydligen
också
en
lögn)

Innan du gick så gav du mig din själ,
du sa att du snart skulle komma tillbaka
men medan du var borta så skulle jag ta hand om den.

Jag lovade att göra mitt bästa,
att jag skulle hålla den kvar tills du var hos mig igen.

(Du visste redan då vad som skulle hända)

Nu en evighet senare är du fortfarande inte tillbaka
och mina armar orkar inte längre,
kraften från din själs vilja att bli fri är för stark.

(Du visste att mitt bästa inte var tillräckligt bra, för att kunna vänta mer än en evighet)

Greppet lossnar allt mer för varje sekund som går,


Själen flyger ut i den svala vårnatten
och i en mörk gränd ligger en livlös flickas kropp.