Jag saknar tiden då vi dansade vår eviga dans,
Genom den tätvuxna skogen.
Då barren fastnade i fötterna,
Och vi skrattade, och hjälpte varann att dra bort dem.
Då blod betydde inget,
Och skrattet var vad vi levde för.

Vi dog båda två, den natten.
Då stjärnorna sken från himlen,
Och regnet hade tystnat för en stund.
Glittret i ögonen var borta för evigt.
Du drog mig bortom ljuset.

Jag saknar tiden,
Då allt som betydde något var du och jag.
Då vi dansade på fluffiga rosa moln,
Och kastade oss i det gröna gräset.
Nu är allt svart och vitt.

Det finns inget värt att leva för längre.
Det var bara du, och du är inte här.
Jag kommer till dig snart, håller din hand.
Vi kan slåss mot mörkret och ensamheten,
Tillsammans igen.

Känns som att jag bara glider tillbaka in i depressionerna igen. Varje dag blir tyngre, och jag har svårt att få någonting vettigt gjort. Varje sekund går till skådespel, men det är ingen som märker när de beskyddande murarna rasar. Jag hatar mitt liv, och alla nitlotter som fallit på mig. Visst att jag är tacksam för de bra sakerna, men det känns inte som att de orkar väga upp de dåliga. Påsklovet kommer bli det bästa, det är jag nästan säker på. Idioterna som ska föreställa mina föräldrar kommer åka till skåne över helgen, och brorsan kommer sitta instängd med datorn i sitt rum. Jag kommer vara ensam. Kanske för sista gången.

Jag är hon som levde livet som en plåga,
torterade sig genom varje dag och
följde reglerna andra satte upp åt henne.
Hon som grät sig till sömns varje natt och
snavade över orden i sin brådska att
fly från de hemska bilderna i huvudet.

Jag är hon som spelade teater varje dag
men inners inne önskade att någon
skulle se smärtan hon plågade sig igenom.
Hon som gömde sin smärta under
påklistrade leenden och falska skratt men
samtidigt hoppades att allt mirakulöst skulle bli bra.

Jag är hon som lyssnade till varje ord
i låttexterna för att kunna ha något att
relatera till utan skam.
Jag är hon som i hemlighet önskade att
bussen skulle krocka eller att lågorna skulle sluka
det liv hon inte längre brydde sig om.

Jag är hon som skrev sina känslor på papper
bara för att kunna bränna dem
i flammande lågor.
Hon som slutade älska för att
hon inte trodde att det fanns någon
som kunde älska henne för henne.

Jag är hon som hoppade från berget och
ned i havet, bara för att sen
ångra sig, och börja klättra igen.
Hon som sjöng på samma låt
igen och igen,
bara för att sen låta den falla i glömska.

Jag är hon som skakade inombords,
men aldrig lät någon ta sig genom
hennes yttre, och ge henne en kram.
Jag är hon som dog, men fortsatte
leva i tystad panik, och aldrig trodde att

Hon var för bra för att dö.

Fåglarna skrek ut min smärta,

tusen gånger om.

Jag bara satt på berget,

och stirrade ut över isen som

täckte det annars så vackra havet.

Döden var bara ett steg bort.

Ett steg, och jag skulle fallit genom isen,

och drunknat med mina sorger.

Ett steg, och jag skulle vara med dig igen, Ezz.

Men jag stannar för er.

Ni som är dumma nog att älska mig,

trots mina sorger <3

Jag ger dig mitt hjärta, men ta hand om det.
Tejpen håller inte för vad som helst <3

Jag önskar att jag var mer som dig. Som er. Ni är alla så underbara, medans jag sitter i mitt hörn med mina obetydliga tankar. Jag är bara en meningslös själ, fängslad i denna hemska kropp. Är allt ni säger till mig ett skämt? Är meningarna ni formar egentligen bara falska ord, som aldrig kommer betyda? Sluta ljuga. Ni kan lika gärna kasta sanningen i ansiktet på mig direkt. När ni säger att jag betyder, är det då en vit lögn? Jag vet hur ni fungerar, och kommer alltid se era osanningar. Alla utom en. Du är speciell, och du betyder, även om du inte inser det <3

Vad ska jag göra?
När natten sakta blir till dag,
och jag ligger ensam, och ångesten kväver mig långsamt.
Ska jag leva genom den,
som jag alltid gjort?
Och låtsas att allt är okej.
Eller ska jag söka efter tröst,
hos en annan vilsen själ?
Som inte vill annat än att dö.
Ska jag låta ångesten ta över,
och lyssna till när den säger mig hur äcklig,
och värdelös jag är?
Och ska jag göra som den ber,
när den säger att jag vore bättre som död?

How can you be in hell, when your in my heart? <3
- Kingdom of Heaven

Jag äcklar mig själv,
med mitt falska skådespel,
Att jag inte längre kan tänka så glada tankar,
och uppleva livet som förut.
Bara att titta på en lapp med bokstäverna,
orden som du formade,
som jag har skrivit av.
Det får mig att gråta,
eftersom jag är jag.
En patetisk, instängd, själ,
som inte har modet att bryta sig fri.
Precis som innan allt blev som det blev,
gillar jag att läsa, och fly in i en värld bortom denna.
Just nu är det "14 år till salu".
I den stod en dikt,
som gick rätt in i mitt hjärta,
med en omväg runt hjärnan.

Jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas
men även om jag blundar
så finns det alltid där

jag försöker skrika
men det kommer inga ord
det är bara rösterna i mitt huvud
som aldrig tystnar

och jag knyter mina händer
kniper ihop ögonen
höjer volymen på radion

men det försvinner aldrig
aldrig försvinner det

Så jävla vackert,
att jag nästan började gråta,
där jag satt i båset,
där alla kunde se mig.
Jag visade den för My, Julia och Sofie,
men dom tyckte bara att den var fin.
Inte samma, överväldigande känsla som för mig.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra.

Tänk om jag inte hade bytt skola.
Då skulle jag säkert va en fjortis med ätstörningar.
Som lyssnar på dålig musik,
och inte har några problem i världen.
Men hade det verkligen varit jag?
Är det ens jag nu?

Ord efter ord försvinner.
Minnena av dig bleknar.
Känslorna som finns kvar dör sakta ut.

Jag ville inte se sanningen.
Du var aldrig rätt.
Din väg var aldrig den rätta att gå.

Du bedrog mig med dina lögner.
Du krossade min tillit.
Du låtsades vara någon du aldrig kan bli.
Du lät mig tro på någonting som inte fanns.

Min plats i ditt liv har blivit ersatt av någon annan.
Min kärlek räckte aldrig till.

Tårarna som brukade falla ner för mina kinder har hittat hem.
Smärtan som du lämnade mig med har börjat förstå att du inte är värd den.
Emsamheten jag känner är bättre än rädslan du lyckades väcka i mig.

Jag var aldrig den enda och känslan av att vara dum,
naiv och lätt lurad har fyllt mig för en sista gång.
En handling säger mer än tusen ord men du kunde aldrig
bevisa för mig att orden du kastade ur dig hade någon mening.

Jag klandrar mig själv för,
jag ville så gärna vara kär i kärleken.
Jag ville så gärna tro på löfterna du gav.
Jag ville så gärna tro på oss.

Allt jag bad dig om var att vara ärlig och inte krossa mitt hjärta.
Din ärlighet kom för sent och du krossade mig.

Jag reser mig upp, ser bakåt på våra stunder, tar dem i min hand
och krossar dem. Vissa saker vill man inte minnas.

Ellinore Fredriksson 18/7 -07

Har inte skrivit något på ett tag nu,
ska försöka bli bättre på det.
Har inte hänt mycket i den här delen av Sverige.
Jag är som vanligt omväxlande deppig och flummig,
och alla andra är som dom är.
Imorgon är det någon konstig "aktivitetsdag".
Skit också.
Får som vanligt skjuts av mamma på morgonen,
så släpper hon av mig på McDonald's,
där jag möter My runt åtta.
Sen ska vi nörda där tills nio eller något.
Sen går vi till gums för badminton.
Failfailfailfail.
Sen ska vi till McDonald's i stan,
och möta Julia,
så ska jag kanske köpa hennes nitbälten.
Sen bär det av till Rosvalla för tennis.
Hela världen är emot mig.
Sen bär det säkert av hemåt för att göra hemkunskapen.
Har en helt gammal bok som jag rivit ut några sidor ur.
Den har jag skrivit in några dåliga dikter i.
Och så din, älskling <3


Love yah Bitchez <3

Can't you see,
what you did to me?
Your the reason I can't sleep,
at least not so deep.
I keep seeing your perfect face,
and skirt with all the lace.
And I hear you desperate cry,
when you stopped to try.
Now I see the glittering moon,
with hope that you'll be home soon.
You said you'd be there,
but I need you here.
And I see the glittering moon,
and gone is the hope that you'll be home soon.
Now can my feelings no longer be tied,
becouse of the memories of when you died.

Jag är ingen boll som ska sparkas hit och dit.
Jag är ingen leksak för jag har ett liv.

Jag är inte som de andra men det behöver inte vara fel.
Bara för att jag är annorlunda betyder det inte att jag inte gråter när ingen ser.

Jag har känslor som ni andra, jag känner jag med.
Jag är inget tomt skal som bara går runt och ler.

Jag ska inte behöva bli slagen för att jag inte är som du.
Jag lever också mitt liv här och nu.

Kan man inte bara låta mig vara, sluta tortera mig.
Kan jag inte få lugn och ro, sluta bli plågad av dig.

Jag är ingen boll, jag har också ett liv.
Men att leva för mig, saknas dock motiv….

Det svala duggregnet fuktade mitt ansikte när jag steg ur värmen på bussen. Världen runt omkring var fångad i tunn, vit, rök. Jag rörde handen genom luften, och såg hur dimman skingrade sig, för att sen falla tillbaka som förut. Jag suckade, och började röra mig hemåt. Marken var fuktig, och glittrade vackert framför mig. Jag log svagt, åt att världen var så vacker, och att jag skulle prata med Ezzie när jag kom hem. Jag flyttade den tunga väskan från högra axeln till vänstra, och gick några steg. Det kändes konstigt, så jag bytte tillbaka.
“Jag behöver verkligen en ny väska”, muttrade jag för mig själv, och gick längs grusvägen. Jag sparkade undan lite av det leriga gruset, och lyssnade när Pierre Bouvier sjöng med sin vackra stämma.

In a perfect world, this could never happen.
In a perfect world, you’d still be here.
And it makes no sence, I could just brake up pieces.
But to you, this means nothing. Nothing at all.

Utan att jag hade fattat hur, såg jag vår vita tegelvilla, bara några meter längre bort. Jag log igen. Pierre var min undanflykt. Från allt som var så fel. Jag låste upp den mörka trädörren, och gick in i köket. Ganska nybyggt. Trägolvet knarrade svagt när jag satte fötterna på det. Jag kastade en blick på mobilens startskärm. 8 november. Jag suckade, och plockade fram en av mikropopcornpåsarna, och stoppade in den i mikron. En salt doft av popcorn spreds genom rummet, medans jag plockade fram den blå plastskålen. Mikron började pipa, och jag plockade ut påsen, och hällde över de vita sakerna i skålen, innan jag gick in till datorn. På tangentbordet låg en lapp.

Hej älskling!
Jag är med mormor till sjukhuset för att hälsa på morfar,
Pappa jobbar eftermiddag.
Kommer hem runt halv sju, sätter du på pastavattnet?

Mamma.

Jag suckade, och tittade på de ytliga orden. Det var länge sedan min mamma visste vem jag var. Msn-rutan dök upp på skärmen, och jag knappade vant in mitt lösenord. Medans det laddade klickade jag upp internet, och fick fram någon internetsida. Bara trist som vanligt.

Aj äm Ezzie: Hej bby <3

Jag log mot hennes meddelande. Skickade alltid innan jag ens hunnit se vilka som var inne. Det var uppmuntrande på något sätt. Att veta att det fanns nån som brydde sig.

Pierre Bouvier’s tha shiet: Hääi <3

Aj äm Ezzie har inbjudit till videosamtal.

Jag klickade på “Acceptera”, och väntade på att bilden skulle ladda. Hon ville säkert visa en ny tröja eller något. Som vanligt. Jag rättade till min cam, så att man såg ordentligt, och kastade en blick på Ezzie, som gjorde samma sak. Hennes silvergrå ögon blickade sorgset in i linsen, och hon strök undan det tjocka håret. Hon hade på sig ett enkelt linne, och ärren lyste över hennes bara armar.

Pierre Bouvier’s tha shiet: Vad är det, Ezz? Du vet att jag finns <3

Ezzies ögon såg blanka ut när hon skrev in ett nytt meddelande.

Aj äm Ezzie: Jag klarar det inte längre, älskling.

Jag kände att tårarna steg i mina ögon också. En av dem föll ned på bordsytan.

Lev för mig, Ezz: Jag klarar mig inte utan dig <3

Allt är ju så hemskt ändå.Ezzie blickade in i kameran igen. Tårar svämmade över hennes kinder, och det gjorde ont i mitt hjärta att se de svarta ränderna de lämnade efter sig på hennes bleka hy. Jag ville sträcka ut handen, och torka bort dem, innan de började rinna.

Aj äm Ezzie: Lova mig att du finns kvar, oavsett vad. Det är det sista jag behöver.

Jag torkade bort de envisa tårarna, som svämmade över i mina ögon. Mina händer darrade när jag skrev in meddelandet.

Lev för mig, Ezz: Vad som helst för dig, älskling <3

I was Ezzie: Det är fortfarande vi mot världen, darling. Inget bryter det löftet.

Jag såg med fruktan hur Ezzie höjde kniven, och skar upp sin handled. Men det skulle ju inte döda henne. Ett drag av smärta svepte över hennes ansikte, när hon grävde djupare, och djupare in i armen.

Lev för mig, Ezz: Snälla, snälla, Ezzie. Mitt liv är inte värt att leva utan dig.

Ezzie läste meddelandet, med blodet droppande från armen, och med blekt ansikte. Hon la ned kniven på bordet, och skrev sakta ett sista meddelande.

I was Ezzie: Jag älskar dig, älskling. Mer än bara vänner. Kom ihåg mig, men med lycka.

Tårarna rann över hennes kinder när hon tittade in i kameran med bestämd blick.

Lev för mig, Ezz: Jag älskar dig med, Ezzie.

Ezzies blick veknade lite, men hon tittade bestämt in i kameran med sina vackra ögon. De som för så länge sedan tappat gnistan. Hon höjde handen, och skar snabbt och djupt över halsen.

I was Ezzie har avbrutit videosamtalet.

Mina ögon stirrade tomt på skärmen framför mig. Det var bara en dröm. Hon var inte borta, på riktigt. Det kunde hon inte vara. Hon var ju min räddande ängel. Men… Ezzie var borta. Det var inte längre vi mot världen. Hon hade brutit löftet. Pierres röst sjöng ur högtalarna.

In a perfect world, this could never happen.
In a perfect world, you’d still be here.
And it makes no sence, I could just brake up pieces.
But to you, this means nothing. Nothing at all.

Allt hade förändrats sedan orden trängde genom till mig. In a perfekt world, you’d still be here. Jag slog av msn, och kastade bort alla brev och foton. Hon skulle bort för alltid. Det var ju det hon ville. Men tårarna ville ändå inte sluta rinna. Jag skulle fälla många tårar innan allt var slut. Några dagar senare, när jag satte mig vid datorn hittade jag ett mejl jag missat förut. Från Ezzie. Allt stod där. Svart på vitt. Varför allt blev som det blev, även det hon redan berättat för mig. Det var nu jag började ångra mig. För att jag kastade bort alla brev och foton. Det var något jag ville ha kvar. Allt jag hade nu var en dikt, och ett armband, som jag inte klarat att kasta i papperskorgen. Små rosa strasstenar som glittrade runt min handled. Ingen skulle få veta. Det var ju ingen som visste om henne från första början, så då behövde de inte veta att hon dött. Jag höll det inom mig, över ett år. Och det åt upp mig inifrån, förstörde varje glatt ögonblick. Tills det bara inte gick längre. Men det är en helt annan historia.