Känns som att jag bara glider tillbaka in i depressionerna igen. Varje dag blir tyngre, och jag har svårt att få någonting vettigt gjort. Varje sekund går till skådespel, men det är ingen som märker när de beskyddande murarna rasar. Jag hatar mitt liv, och alla nitlotter som fallit på mig. Visst att jag är tacksam för de bra sakerna, men det känns inte som att de orkar väga upp de dåliga. Påsklovet kommer bli det bästa, det är jag nästan säker på. Idioterna som ska föreställa mina föräldrar kommer åka till skåne över helgen, och brorsan kommer sitta instängd med datorn i sitt rum. Jag kommer vara ensam. Kanske för sista gången.