Jag är hon som levde livet som en plåga,
torterade sig genom varje dag och
följde reglerna andra satte upp åt henne.
Hon som grät sig till sömns varje natt och
snavade över orden i sin brådska att
fly från de hemska bilderna i huvudet.

Jag är hon som spelade teater varje dag
men inners inne önskade att någon
skulle se smärtan hon plågade sig igenom.
Hon som gömde sin smärta under
påklistrade leenden och falska skratt men
samtidigt hoppades att allt mirakulöst skulle bli bra.

Jag är hon som lyssnade till varje ord
i låttexterna för att kunna ha något att
relatera till utan skam.
Jag är hon som i hemlighet önskade att
bussen skulle krocka eller att lågorna skulle sluka
det liv hon inte längre brydde sig om.

Jag är hon som skrev sina känslor på papper
bara för att kunna bränna dem
i flammande lågor.
Hon som slutade älska för att
hon inte trodde att det fanns någon
som kunde älska henne för henne.

Jag är hon som hoppade från berget och
ned i havet, bara för att sen
ångra sig, och börja klättra igen.
Hon som sjöng på samma låt
igen och igen,
bara för att sen låta den falla i glömska.

Jag är hon som skakade inombords,
men aldrig lät någon ta sig genom
hennes yttre, och ge henne en kram.
Jag är hon som dog, men fortsatte
leva i tystad panik, och aldrig trodde att

Hon var för bra för att dö.