Jag äcklar mig själv,
med mitt falska skådespel,
Att jag inte längre kan tänka så glada tankar,
och uppleva livet som förut.
Bara att titta på en lapp med bokstäverna,
orden som du formade,
som jag har skrivit av.
Det får mig att gråta,
eftersom jag är jag.
En patetisk, instängd, själ,
som inte har modet att bryta sig fri.
Precis som innan allt blev som det blev,
gillar jag att läsa, och fly in i en värld bortom denna.
Just nu är det "14 år till salu".
I den stod en dikt,
som gick rätt in i mitt hjärta,
med en omväg runt hjärnan.

Jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas
men även om jag blundar
så finns det alltid där

jag försöker skrika
men det kommer inga ord
det är bara rösterna i mitt huvud
som aldrig tystnar

och jag knyter mina händer
kniper ihop ögonen
höjer volymen på radion

men det försvinner aldrig
aldrig försvinner det

Så jävla vackert,
att jag nästan började gråta,
där jag satt i båset,
där alla kunde se mig.
Jag visade den för My, Julia och Sofie,
men dom tyckte bara att den var fin.
Inte samma, överväldigande känsla som för mig.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra.

Tänk om jag inte hade bytt skola.
Då skulle jag säkert va en fjortis med ätstörningar.
Som lyssnar på dålig musik,
och inte har några problem i världen.
Men hade det verkligen varit jag?
Är det ens jag nu?