Ord efter ord försvinner.
Minnena av dig bleknar.
Känslorna som finns kvar dör sakta ut.

Jag ville inte se sanningen.
Du var aldrig rätt.
Din väg var aldrig den rätta att gå.

Du bedrog mig med dina lögner.
Du krossade min tillit.
Du låtsades vara någon du aldrig kan bli.
Du lät mig tro på någonting som inte fanns.

Min plats i ditt liv har blivit ersatt av någon annan.
Min kärlek räckte aldrig till.

Tårarna som brukade falla ner för mina kinder har hittat hem.
Smärtan som du lämnade mig med har börjat förstå att du inte är värd den.
Emsamheten jag känner är bättre än rädslan du lyckades väcka i mig.

Jag var aldrig den enda och känslan av att vara dum,
naiv och lätt lurad har fyllt mig för en sista gång.
En handling säger mer än tusen ord men du kunde aldrig
bevisa för mig att orden du kastade ur dig hade någon mening.

Jag klandrar mig själv för,
jag ville så gärna vara kär i kärleken.
Jag ville så gärna tro på löfterna du gav.
Jag ville så gärna tro på oss.

Allt jag bad dig om var att vara ärlig och inte krossa mitt hjärta.
Din ärlighet kom för sent och du krossade mig.

Jag reser mig upp, ser bakåt på våra stunder, tar dem i min hand
och krossar dem. Vissa saker vill man inte minnas.

Ellinore Fredriksson 18/7 -07