Du kan säga att jag är den fulaste du vet.
Att jag gör ont att titta på, och att det sticker i ögonen av hat.
( Men du kan aldrig ta ifrån mig min inre skönhet. )

Du kan säga att du inte längre orkar med att jag är så trasig,
och att du inte kan vara min axel att gråta ut mot.
( Men du är faktiskt inte den enda jag har. )

Du kan säga att jag är kass på allt, och att ingen kommer älska mig igen.
Och du kan försöka trycka ned mig i botten, där jag 'hör hemma'.
( Men du kan inte ta ifrån mig tron på världen. )

För jag är perfekt, defekt och Fantastisk.

Random .__.

Jag hatar att springa genom skogen när ångesten kryper över kroppen,
Och jag hatar när solen lyser genom trädens trädkronor, och min svarta tröja blir så varm.
Jag hatar att se dig med henne, hur ni håller varandra i hand, och ger varandra hemliga blickar.
Jag hatar att alltid behöva le, och låtsas att allting är okej, trots att det egentligen inte är det.

Jag älskar att gå genom regnet, med hål i skosulorna, och veta att jag kanske kommer bli sjuk.
Jag älskar att se regnbågen sträcka sig över himlen, när de sista regndropparna faller svalkande över ansiktet.
Och jag älskar att förstöra öronen till underbar musik.

Jag hatar att gråta, eftersom jag vägrar visa mig svag.
Och jag hatar att tiden fortsätter springa iväg när livet stannade.
Jag hatar att jag inte klarar av att slå tillräckligt hårt för att ge utlopp för mina känslor,
Och att rakbladen inte klarar av att skära sönder livet jag aldrig bett om att få.

Jag älskar att springa genom färgglada löv, och låtsas att jag är fem igen.
Och att fotografera allt jag tycker är vackert, för att sedan radera bilderna på datorn igen.
Jag älskar att stirra in i elden tills ögonen känns alldeles torra.
Och att dölja förtvivlade tankegångar bakom tjocka lager av smink.

Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, och allt som jag alltid trott var jag.
Jag låtsades vara någon annan, trots att igen annan än jag själv gick på det.
Du var den som grävde fram mig igen, och fick mig att inse att hela världen inte var emot mig.

Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra.
Jag tittade i spegeln, och såg bara det där som jag hatade igen.
Kunde inte hitta tillbaka till det som fått mina ögon att glittra förut.

Du och jag var bara ett minne blott.
För jag orkar inte låtsas mer, låtsas att vi kanske fortfarande har en chans.
För det är lättare att släppa taget om hoppet, än att leva upp till det.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag förstört något som kunde ha varit så vackert.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde leva upp till mina drömmar.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag slängde bort min sista chans.

För du och jag kommer aldrig mer bli vi.

jag var så levande
jag flög

jag tävlade med fåglarna i skyn
jag gjorde så att gräset ven

mitt skratt ekade
i bergens klippor

alla såg mig
hörde mig
kände mig

men när jag föll
glömde alla vad vinden bar med sig

jag vill vara som hon där
som står i rampljuset
som har självförtroende som räcker åt alla

jag vill vara som hon där som faktiskt har vänner
och som känner dom flesta
och som då har någon att berätta saker för

men jag har aldrig stått i något rampljus
för alltid fanns det någon annan som var bättre
och mitt såkallade självförtroende har alltid vart på botten

som liten flicka så var vänner ett faktum
nu som äldre så önskar jag bara
att jag hade någon intill mig som förstod vad jag pratar om

jag vill vara snygg
med sådär pinnsmala ben

jag vill vara hon
som den populära är avundsjuk på

jag vill vara omtyckt
men knappast populär

för populär är som du
och du är bara skit

Flickan är ju borta,
men hon satt där igår.
Dom alla sig frågar,
men ingen förstår.

Ingen ville laga,
ett hjärta som krossats.
Hon var aldrig lycklig,
Men ville gärna låtsas.

Våran värld gick vidare,
medans flickans sa stopp.
Alla deras kommentarer,
flickans liv blev ett upplopp.

Orden dom tyckte var på skoj,
tärde flickans själ i delar.
En vän var allt hon ville ha,
men alla henne bara spelar.

Flickans fula kropp,
flickans äckliga hår.
Hennes hemska ansikte,
inget underbart någonsin når.

På henne dom satte en stämpel,
dom tyckte hon vad ful.
Flickan tog sitt eget liv,
för det dom ansåg vara kul.

Jag behöver dig, okej? Jag behöver hålla din hand när ångesten kryper fram igen, och jag behöver en kram när gamla sår börjar blöda igen. Du finns hos mig i ett hörn av varje dröm, och när jag hoppar från klippan är det din hand som sluts om min, och dina ord som övertygar mig om att fortsätta kämpa. Och när hon dör igen, är det du som torkar mina tårar och delar mina sorger. Men när jag öppnar ögonen är du borta igen. Är det tillräckligt med anledning till att tvivla? Jag är ledsen. För att jag drar in dig i en härva av...ja...vad är det egentligen för något? Är det verkligen jag som borde be om ursäkt, för att du inte kan lita på mig, eller inte respekterar min åsikt? Är det mitt fel att du blir svartsjuk för att jag sitter i någons knä? Du oroar dig för sånt, när jag drunknar på insidan. Då jag behöver en famn som fångar mig när jag faller.

Solen går sakta ned över horisonten,
och havet glittrar i tusen färger.
De rika drar sig tillbaka till sina lyxiga lägenheter i centrum,
och tiggarna trycker ihop sig på torget,
i ett försök till gemenskap och värme.
En ensam kvinna går oroligt i kvällsmörkret,
och skyndar på stegen för att komma hem så snabbt som möjligt,
omedveten om den mörka skepnaden som följer henne i skuggorna.
I väntan på rätt ögonblick att slå till.
En gammal kvinna vaggar sakta över trottoaren,
påväg hem till ensamheten.
Eller kanske till en katt.
Utanför H&M står mannen med sitt munspel,
han som alltid står där.
Han virvlar runt i sin dans, eftersom glädje fyller hans blod,
trots att det är allt han har.
Alla vet att han är där.
Eller... är han det?
Finns mannen med sitt munspel,
eller den ensamma tanten?
Kvinnan som snart blir våldtagen i skogen,
eller brat-killen påväg hem från fotbollsträningen?
Såklart de gör.
Men inte i våran värld.
Alla lever vi våra egna liv.
Fumlar i mörkret,
och vägrar se att andra kan ha det värre än oss.
Men hur skulle en dag vara utan pojken som går samma promenad runt kvarteret,
varje dag klockan sju?
Eller killen med rakat huvud, hakkors och kängor,
är han så tuff egentligen?
Flickan i gränden med svarta kinder och skurna armar.
Hennes mammas krav på perfektion tar sakta hennes liv.
Finns hon?
Vad gör hon för nytta.
Vi ser på henne med slutna ögon.

Du står där.
Mitt i luften.
Med sorgsen själ, svarta vingar.

Du är död.

Men vad spelar det för roll?
Allt som betyder är att dina ögon är öppna.

Du ser!

Hey, dad.
I've spent all these years,
learning how to survive.
Walking by this road,
with a head, about to explode.
And even though I hide it quite well,
I'll miss you when you go to hell.
And how do you sleep every night,
without wondering if I'm allright?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Do you ever give me a thought,
or a tear in your eye?
Do you remember the words you used to say,
when you broke my heart without asking if you may?
All these scars run deep inside,
do you ever regret, all I had to hide?
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.
I forget sometimes,
and see you trying to walk by the lines.
All this is things I'll take to my grave,
but yet, I'm okey.
I still remember the days,
when you were a hero in my eyes.
Hey, dad.

Jag önskar att jag var en fågel.
Så att jag kunde flyga in i en vägg och dö.

Jag kan fortfarande inte lyckas bli hel,
när allt igen, och igen, bara blir så jävla fel.
En ljuslåga är inte tillräckligt för att lysa upp mörkret,
och natten själv är inte tillräcklig för att trycka undan lyckan.
Allt är bara upp och ner,
och jag orkar snart inte mer.
Varför såg jag inte det vackra i livet,
medans slutet inte redan var skrivet.
Och varför lät jag dig rycka undan min själ,
och inbilla mig att du bara ville väl.
Du kommer väl aldrig att älska mig mer.
Trots att du vet att jag gråter när ingen ser.

Ska allt bli som förut igen?
Ska varje natt spenderas med minnen och hemlig längtan?
Med tårar som blöter ned kudden.
Ska mina armar bli enda stället jag kan avreagera mig på igen?
Och ska jag få stå ut med fler meningslösa självmordsförsök?
Som aldrig leder någonstans.

Usch D:
det blir inga vackra texter lengre >'':
bara trokiga, konstiga doe jag bara klagar över mitt liv D:
jag saknar Emil, och massa annat folk D:
men jag kmr hem poe lördag :''D
B happy 4 moı?<3

Varför klarar ingen av att fortsätta leva? Varför är det så svårt att hålla sig vid liv?
The god just hates me.
Jag klarar mig ju! Jag kämpar mig genom varje dag, trots att jag sedan länge haft nog.
Jag är skapad för att dö.
Jag är ledsen. Men är det inte bättre att dämpa ångesten med musik och rakblad,
än att faktiskt ta repet som ligger framme på mitt hemliga ställe?

Jag kanske kan verka så stark,
men på insidan ligger jag i en hög,
med det brustna hjärtat kastat på marken.
Jag kanske kan verka så glad,
men på insidan rinner tårar över kinderna,
tillsammans med minnen av rakblad mot armen.
Jag kanske kan verka så varm,
men insidan är av kompakt is,
med ett stort hål där hjärtat hade sin plats.
Jag kanske kan verka så levande,
men på insidan är jag död.
Liggandes i en sidenklädd kista.

Är det så svårt att låta mig läka, innan en annan rycks bort igen.
Djälvulen kan inte låta mig gråta.
Ingen kan fatta. Verkligen fatta. Det är ingen som tar sig igenom lika mycket.
Inte ens du, älskling.
Hur länge tar det, innan jag står ensam igen?
Men förra gången var de i alla fall inte borta.

Jag skär inte i mina armar,
är jag duktig nu?
Jag gråter inte så ni ser,
är jag duktig nu?

Jag bränner hål i huden,
sårar där ingen ser.
Gråter och skriker,
in i kudden som dämpar.
Är jag duktig, nu när ni inget ser?
Säg är jag duktig, nu när ni inget vet?

Igår efter skolan kom mamma och pappa in till nykp. Dom drog med mig till massa idiotiska ställen, men jag hade roligt, och släpade med mamma in på H&M ^^
Nya leopardleggings, svarta leggings, bikini och jeansshorts 8D
och nya skor (y)
eheheheh xD menmen. Idag har jag tråkat. Mamma och pappa började bråka om något idiotiskt, och stod bara och skrek åt varandra, så jag gjorde som Kim, och drog ut på promenad ^^
Gick till kattberget, men nu går det inge bra längre. Det har börjat komma folk dit, och då blir jag inte ensam på samma sätt >>
Jaja. Intresseklubben antecknar, you know.

I love yah, bitchez<3

Jag vill prata ut om mina problem,
men jag vågar inte.
Du har dina egna och kan säkert inte trösta mig nu.
Mitt hjärta är brustet på nytt,
rakbladen har blivit mitt sätt att läka

I bleed just to know i'm alive...

I månskenet dansar vi
vår aldeles egna dans.Vi snurrar
runt, runt och för varje steg
vi tar så går det
allt fortare.

(vi
dansar
för
att
finna
kärleken)

Jag vet att det är
meningslöst att dansa
runt,runt
men jag kan inte sluta.
För om jag skulle
sluta så
skulle jag falla ännu en
gång och denna gångens
å skullejag bli kvar
i mörkret helt ensam.

(det
är
det
sista
jag
vill)

Det rosa
armbandet som du gav till mig sitter
så hårt att det har börjat
att bildas sår, som snart
kommer att öppna sig.

(Men
jag
är
van,
du
har
redan
gjort
många
sår
på
mig)

Jag fortsätter
att dansa den
vilda dansen

(för
jag
vill
intef
alla
igen)

Ditt hårda grep om mina händer
har börjat att låssna och
sakta glider jag ur din famn.
Du gör ingenting för att
hålla fast mig,
du bara står där med ditt
socker söta leende
medans du ser mig falla
mot mörkret.

(Du
sa
att
det
skulle
vara
vi
föralltid,
men
det
var
tydligen
också
en
lögn)

Innan du gick så gav du mig din själ,
du sa att du snart skulle komma tillbaka
men medan du var borta så skulle jag ta hand om den.

Jag lovade att göra mitt bästa,
att jag skulle hålla den kvar tills du var hos mig igen.

(Du visste redan då vad som skulle hända)

Nu en evighet senare är du fortfarande inte tillbaka
och mina armar orkar inte längre,
kraften från din själs vilja att bli fri är för stark.

(Du visste att mitt bästa inte var tillräckligt bra, för att kunna vänta mer än en evighet)

Greppet lossnar allt mer för varje sekund som går,


Själen flyger ut i den svala vårnatten
och i en mörk gränd ligger en livlös flickas kropp.

Jag skrek rakt ut iden tomma natten,
paniken och rädslan
var för stor för att jag
skulle bry mig om
dina tröstande ord.

(För inget, verkligen inget kunde hjälpa mig då)

Du visste inte att jag visste,
du trodde att jag var i säkert förvar,
ovetandes om din plan att lämna mig,
ensam och hjälplös mot den farliga världen.
Du skulle lämna oss för just detta

(Men älskling, om jag skulle varit starkare så
skulle jag sett till att hålla dig kvar,
sagt de tröstande orden som du säger till mig nu.
Men jag måste släppa taget och låta dig falla in i den okända världen,
för jag är inte tillräckligt stark för att hålla dig kvar)

Ser du inte hur tomma ögonen är
när blicken glider över glada saker,
och skrattet ekar mellan de
tjocka väggarna.

Hör du inte de rosslande andetagen
när kylan smeker själarna
som svävar omkring under en
mörkblå natthimmel.

Ser du inte hur de ryggar tillbaka när
rakbladen smeker våra sårade armar
och visar inblickar i trasiga liv.
När leenden pryder våra annars så ledsna läppar.

Ser du inte att de fruktar varje steg
för att de vet att vi blir starkare varje dag.
Att vi bara måste ta oss igenom den
svåraste tiden först.

Jag ska leva tills jag inte orkar mer.
Jag ska dö olycklig.
För jag är inte värd bättre.

~En fjäril flög förbi
I mina ögon
Var den svart och vit
Färglös.~

Någon drog ner mig i mörkret
Låste in mig i rummet utan ljus

Lade en svartvit lins
över mina ögon
Så jag inte skulle se lyckan i färgerna något mera

Tills du kom

Du bröt upp mörkrets dörr
Du drog mig ur rummet utan ljus
Du tog ur linsen ur mina ögon
och visade mig en färgglad värld

Du satte färg på varje regnbåge

~ En fjäril flög förbi
Den var röd
Lika röd
Som blodet
På dina armar~

Jag blundade
Inte en enda sekund
Ville inte se mörkret igen

Men om jag blundat
en
enda
sekund

Hade jag sett mörkret som omfamnade dig då?
Hade jag haft en chans till att rädda dig då?

~En fjäril flög förbi
Den var svart och vit
Färglös.~

Jag sitter mitt på golvet
och ritar leenden
i hopp om ett
som är så bra
så jag kan använda det på mig själv

Klart att jag visste att även den starkaste
stjärnan skulle slockna någon dag.
( men inte visste jag att så många andra samtidigt skulle brinna ned. )

Vita
stora
glada
breda
leenden
täckte era ansikten och
era läppar var mot mitt öra
och viskade: sötnos, lugn
någon dag försvinner mörkret
och du mår bra igen
( orden räckte dock inte framtill mina rakbladsskadade armar )

Jag hörde väl att era ord
var lite skakiga att rösten
inte riktigt bar
( men det var tillräckligt bra för mig )

Era mjuka händer som sakta och försiktigt
torkar bort de salta tårarna som hör hemma
på mina kinder.
Dina sårade armar, gömda under långärmade tröjor,
som mjukt håller om mig.
( som håller alla monster borta )

~ De där kramarna räckte då.
Men nu när inte ens låtsaskramarna finns kvar.
Vad ska då skydda mig från de där monstrerna
som jag ensam inte kunde skydda dig mot? ~

Funderingar,
Osagda ord,
Rutten verklighet,
Längtan efter självmord.

Orolighet jag målar,
I hennes ögon.
Skrattet sticker likt nålar,
När det kommer ut ur munnen.

En trasig bit,
Som inte blir hel.
Djävulen skrattar,
När jag saknar en del.

Tårar i mina ögon,
Där verkligheten skiner.
När man andas dödens andedräkt,
Existerar inga glada miner

Det regnar i Nyköping,
och mitt armband ligger kvar i leran på någon gata.

Om jag blundar riktigt hårt,
så ser jag inte regndropparna som faller mot fönstret.

Hur gör man för att glömma bort?
Tiden med dig var alldeles för kort.
Hur känns det att bara vara älskad av dårar?
Och hur plåstrar man om tårar?
Hur kan man vara lika bra som dig?

Det blåser i skogen utanför mitt hus.
Och man kan nästan ta på doften av blött, kladdigt, söndertrampat grus.
Och träden svajar lätt i vinden, i väntan på alla små barn.
Du och jag var aldrig en i mängden, vi var de två speciella.
Om jag blundar riktigt hårt, så kommer jag ihåg bättre än någonsin.

Hur gör man för att sitta stilla?
Det var som om du var drabbad av synvilla.
Hur känns det när alla bara trampar och sårar?
Hur gör man för att plåstra om tårar?

Det är ovanligt tomt här hemma idag.
Ovanligt ensamt, lika litet men ändå så enormt stort och jag kände mig ovanligt svag.
När tvättmaskinen är igång, och musiken på högsta volym, så hör jag ändå hesa skratta bakom gardinerna.
Om jag blundar riktigt hårt, så glömmer jag det senaste året.
Men det spelar ingen roll hur hårt jag blundar, för när jag öppnar ögonen finns allt kvar.

(Och älskling, jag hör fortfarande regnet trots att mina ögon är stängda.)

Jag berättade för mamma idag.
Allt.
Om Ezzie, och hur det var i skolan då,
att jag höll allt inne.
Allt.
Och eftersom hon är världens bästa mamma
blev hennes reaktion:
"Brukar du chatta med folk du inte känner?!"
Jävla idiot.
Det kan inte vara nyttigt för mig att leva som jag gör >:

Det kan inte vara nyttigt att gråta sig till sömns varje natt,
och att önska att döden hämtar mig snart.

Varför är det jag som måste vakna av mitt egna skrik varje morgon,
med tårarna rinnande över kinderna?
Varför är det jag?
Varför är det jag som drömmer samma dröm,
ur olika perspektiv, varje natt?
Varför var det jag som fick se dig dö?

Jag saknar tiden då vi dansade vår eviga dans,
Genom den tätvuxna skogen.
Då barren fastnade i fötterna,
Och vi skrattade, och hjälpte varann att dra bort dem.
Då blod betydde inget,
Och skrattet var vad vi levde för.

Vi dog båda två, den natten.
Då stjärnorna sken från himlen,
Och regnet hade tystnat för en stund.
Glittret i ögonen var borta för evigt.
Du drog mig bortom ljuset.

Jag saknar tiden,
Då allt som betydde något var du och jag.
Då vi dansade på fluffiga rosa moln,
Och kastade oss i det gröna gräset.
Nu är allt svart och vitt.

Det finns inget värt att leva för längre.
Det var bara du, och du är inte här.
Jag kommer till dig snart, håller din hand.
Vi kan slåss mot mörkret och ensamheten,
Tillsammans igen.

Känns som att jag bara glider tillbaka in i depressionerna igen. Varje dag blir tyngre, och jag har svårt att få någonting vettigt gjort. Varje sekund går till skådespel, men det är ingen som märker när de beskyddande murarna rasar. Jag hatar mitt liv, och alla nitlotter som fallit på mig. Visst att jag är tacksam för de bra sakerna, men det känns inte som att de orkar väga upp de dåliga. Påsklovet kommer bli det bästa, det är jag nästan säker på. Idioterna som ska föreställa mina föräldrar kommer åka till skåne över helgen, och brorsan kommer sitta instängd med datorn i sitt rum. Jag kommer vara ensam. Kanske för sista gången.

Jag är hon som levde livet som en plåga,
torterade sig genom varje dag och
följde reglerna andra satte upp åt henne.
Hon som grät sig till sömns varje natt och
snavade över orden i sin brådska att
fly från de hemska bilderna i huvudet.

Jag är hon som spelade teater varje dag
men inners inne önskade att någon
skulle se smärtan hon plågade sig igenom.
Hon som gömde sin smärta under
påklistrade leenden och falska skratt men
samtidigt hoppades att allt mirakulöst skulle bli bra.

Jag är hon som lyssnade till varje ord
i låttexterna för att kunna ha något att
relatera till utan skam.
Jag är hon som i hemlighet önskade att
bussen skulle krocka eller att lågorna skulle sluka
det liv hon inte längre brydde sig om.

Jag är hon som skrev sina känslor på papper
bara för att kunna bränna dem
i flammande lågor.
Hon som slutade älska för att
hon inte trodde att det fanns någon
som kunde älska henne för henne.

Jag är hon som hoppade från berget och
ned i havet, bara för att sen
ångra sig, och börja klättra igen.
Hon som sjöng på samma låt
igen och igen,
bara för att sen låta den falla i glömska.

Jag är hon som skakade inombords,
men aldrig lät någon ta sig genom
hennes yttre, och ge henne en kram.
Jag är hon som dog, men fortsatte
leva i tystad panik, och aldrig trodde att

Hon var för bra för att dö.

Fåglarna skrek ut min smärta,

tusen gånger om.

Jag bara satt på berget,

och stirrade ut över isen som

täckte det annars så vackra havet.

Döden var bara ett steg bort.

Ett steg, och jag skulle fallit genom isen,

och drunknat med mina sorger.

Ett steg, och jag skulle vara med dig igen, Ezz.

Men jag stannar för er.

Ni som är dumma nog att älska mig,

trots mina sorger <3

Jag ger dig mitt hjärta, men ta hand om det.
Tejpen håller inte för vad som helst <3

Jag önskar att jag var mer som dig. Som er. Ni är alla så underbara, medans jag sitter i mitt hörn med mina obetydliga tankar. Jag är bara en meningslös själ, fängslad i denna hemska kropp. Är allt ni säger till mig ett skämt? Är meningarna ni formar egentligen bara falska ord, som aldrig kommer betyda? Sluta ljuga. Ni kan lika gärna kasta sanningen i ansiktet på mig direkt. När ni säger att jag betyder, är det då en vit lögn? Jag vet hur ni fungerar, och kommer alltid se era osanningar. Alla utom en. Du är speciell, och du betyder, även om du inte inser det <3

Vad ska jag göra?
När natten sakta blir till dag,
och jag ligger ensam, och ångesten kväver mig långsamt.
Ska jag leva genom den,
som jag alltid gjort?
Och låtsas att allt är okej.
Eller ska jag söka efter tröst,
hos en annan vilsen själ?
Som inte vill annat än att dö.
Ska jag låta ångesten ta över,
och lyssna till när den säger mig hur äcklig,
och värdelös jag är?
Och ska jag göra som den ber,
när den säger att jag vore bättre som död?

How can you be in hell, when your in my heart? <3
- Kingdom of Heaven

Jag äcklar mig själv,
med mitt falska skådespel,
Att jag inte längre kan tänka så glada tankar,
och uppleva livet som förut.
Bara att titta på en lapp med bokstäverna,
orden som du formade,
som jag har skrivit av.
Det får mig att gråta,
eftersom jag är jag.
En patetisk, instängd, själ,
som inte har modet att bryta sig fri.
Precis som innan allt blev som det blev,
gillar jag att läsa, och fly in i en värld bortom denna.
Just nu är det "14 år till salu".
I den stod en dikt,
som gick rätt in i mitt hjärta,
med en omväg runt hjärnan.

Jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas
men även om jag blundar
så finns det alltid där

jag försöker skrika
men det kommer inga ord
det är bara rösterna i mitt huvud
som aldrig tystnar

och jag knyter mina händer
kniper ihop ögonen
höjer volymen på radion

men det försvinner aldrig
aldrig försvinner det

Så jävla vackert,
att jag nästan började gråta,
där jag satt i båset,
där alla kunde se mig.
Jag visade den för My, Julia och Sofie,
men dom tyckte bara att den var fin.
Inte samma, överväldigande känsla som för mig.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra.

Tänk om jag inte hade bytt skola.
Då skulle jag säkert va en fjortis med ätstörningar.
Som lyssnar på dålig musik,
och inte har några problem i världen.
Men hade det verkligen varit jag?
Är det ens jag nu?

Ord efter ord försvinner.
Minnena av dig bleknar.
Känslorna som finns kvar dör sakta ut.

Jag ville inte se sanningen.
Du var aldrig rätt.
Din väg var aldrig den rätta att gå.

Du bedrog mig med dina lögner.
Du krossade min tillit.
Du låtsades vara någon du aldrig kan bli.
Du lät mig tro på någonting som inte fanns.

Min plats i ditt liv har blivit ersatt av någon annan.
Min kärlek räckte aldrig till.

Tårarna som brukade falla ner för mina kinder har hittat hem.
Smärtan som du lämnade mig med har börjat förstå att du inte är värd den.
Emsamheten jag känner är bättre än rädslan du lyckades väcka i mig.

Jag var aldrig den enda och känslan av att vara dum,
naiv och lätt lurad har fyllt mig för en sista gång.
En handling säger mer än tusen ord men du kunde aldrig
bevisa för mig att orden du kastade ur dig hade någon mening.

Jag klandrar mig själv för,
jag ville så gärna vara kär i kärleken.
Jag ville så gärna tro på löfterna du gav.
Jag ville så gärna tro på oss.

Allt jag bad dig om var att vara ärlig och inte krossa mitt hjärta.
Din ärlighet kom för sent och du krossade mig.

Jag reser mig upp, ser bakåt på våra stunder, tar dem i min hand
och krossar dem. Vissa saker vill man inte minnas.

Ellinore Fredriksson 18/7 -07

Har inte skrivit något på ett tag nu,
ska försöka bli bättre på det.
Har inte hänt mycket i den här delen av Sverige.
Jag är som vanligt omväxlande deppig och flummig,
och alla andra är som dom är.
Imorgon är det någon konstig "aktivitetsdag".
Skit också.
Får som vanligt skjuts av mamma på morgonen,
så släpper hon av mig på McDonald's,
där jag möter My runt åtta.
Sen ska vi nörda där tills nio eller något.
Sen går vi till gums för badminton.
Failfailfailfail.
Sen ska vi till McDonald's i stan,
och möta Julia,
så ska jag kanske köpa hennes nitbälten.
Sen bär det av till Rosvalla för tennis.
Hela världen är emot mig.
Sen bär det säkert av hemåt för att göra hemkunskapen.
Har en helt gammal bok som jag rivit ut några sidor ur.
Den har jag skrivit in några dåliga dikter i.
Och så din, älskling <3


Love yah Bitchez <3

Can't you see,
what you did to me?
Your the reason I can't sleep,
at least not so deep.
I keep seeing your perfect face,
and skirt with all the lace.
And I hear you desperate cry,
when you stopped to try.
Now I see the glittering moon,
with hope that you'll be home soon.
You said you'd be there,
but I need you here.
And I see the glittering moon,
and gone is the hope that you'll be home soon.
Now can my feelings no longer be tied,
becouse of the memories of when you died.

Jag är ingen boll som ska sparkas hit och dit.
Jag är ingen leksak för jag har ett liv.

Jag är inte som de andra men det behöver inte vara fel.
Bara för att jag är annorlunda betyder det inte att jag inte gråter när ingen ser.

Jag har känslor som ni andra, jag känner jag med.
Jag är inget tomt skal som bara går runt och ler.

Jag ska inte behöva bli slagen för att jag inte är som du.
Jag lever också mitt liv här och nu.

Kan man inte bara låta mig vara, sluta tortera mig.
Kan jag inte få lugn och ro, sluta bli plågad av dig.

Jag är ingen boll, jag har också ett liv.
Men att leva för mig, saknas dock motiv….

Det svala duggregnet fuktade mitt ansikte när jag steg ur värmen på bussen. Världen runt omkring var fångad i tunn, vit, rök. Jag rörde handen genom luften, och såg hur dimman skingrade sig, för att sen falla tillbaka som förut. Jag suckade, och började röra mig hemåt. Marken var fuktig, och glittrade vackert framför mig. Jag log svagt, åt att världen var så vacker, och att jag skulle prata med Ezzie när jag kom hem. Jag flyttade den tunga väskan från högra axeln till vänstra, och gick några steg. Det kändes konstigt, så jag bytte tillbaka.
“Jag behöver verkligen en ny väska”, muttrade jag för mig själv, och gick längs grusvägen. Jag sparkade undan lite av det leriga gruset, och lyssnade när Pierre Bouvier sjöng med sin vackra stämma.

In a perfect world, this could never happen.
In a perfect world, you’d still be here.
And it makes no sence, I could just brake up pieces.
But to you, this means nothing. Nothing at all.

Utan att jag hade fattat hur, såg jag vår vita tegelvilla, bara några meter längre bort. Jag log igen. Pierre var min undanflykt. Från allt som var så fel. Jag låste upp den mörka trädörren, och gick in i köket. Ganska nybyggt. Trägolvet knarrade svagt när jag satte fötterna på det. Jag kastade en blick på mobilens startskärm. 8 november. Jag suckade, och plockade fram en av mikropopcornpåsarna, och stoppade in den i mikron. En salt doft av popcorn spreds genom rummet, medans jag plockade fram den blå plastskålen. Mikron började pipa, och jag plockade ut påsen, och hällde över de vita sakerna i skålen, innan jag gick in till datorn. På tangentbordet låg en lapp.

Hej älskling!
Jag är med mormor till sjukhuset för att hälsa på morfar,
Pappa jobbar eftermiddag.
Kommer hem runt halv sju, sätter du på pastavattnet?

Mamma.

Jag suckade, och tittade på de ytliga orden. Det var länge sedan min mamma visste vem jag var. Msn-rutan dök upp på skärmen, och jag knappade vant in mitt lösenord. Medans det laddade klickade jag upp internet, och fick fram någon internetsida. Bara trist som vanligt.

Aj äm Ezzie: Hej bby <3

Jag log mot hennes meddelande. Skickade alltid innan jag ens hunnit se vilka som var inne. Det var uppmuntrande på något sätt. Att veta att det fanns nån som brydde sig.

Pierre Bouvier’s tha shiet: Hääi <3

Aj äm Ezzie har inbjudit till videosamtal.

Jag klickade på “Acceptera”, och väntade på att bilden skulle ladda. Hon ville säkert visa en ny tröja eller något. Som vanligt. Jag rättade till min cam, så att man såg ordentligt, och kastade en blick på Ezzie, som gjorde samma sak. Hennes silvergrå ögon blickade sorgset in i linsen, och hon strök undan det tjocka håret. Hon hade på sig ett enkelt linne, och ärren lyste över hennes bara armar.

Pierre Bouvier’s tha shiet: Vad är det, Ezz? Du vet att jag finns <3

Ezzies ögon såg blanka ut när hon skrev in ett nytt meddelande.

Aj äm Ezzie: Jag klarar det inte längre, älskling.

Jag kände att tårarna steg i mina ögon också. En av dem föll ned på bordsytan.

Lev för mig, Ezz: Jag klarar mig inte utan dig <3

Allt är ju så hemskt ändå.Ezzie blickade in i kameran igen. Tårar svämmade över hennes kinder, och det gjorde ont i mitt hjärta att se de svarta ränderna de lämnade efter sig på hennes bleka hy. Jag ville sträcka ut handen, och torka bort dem, innan de började rinna.

Aj äm Ezzie: Lova mig att du finns kvar, oavsett vad. Det är det sista jag behöver.

Jag torkade bort de envisa tårarna, som svämmade över i mina ögon. Mina händer darrade när jag skrev in meddelandet.

Lev för mig, Ezz: Vad som helst för dig, älskling <3

I was Ezzie: Det är fortfarande vi mot världen, darling. Inget bryter det löftet.

Jag såg med fruktan hur Ezzie höjde kniven, och skar upp sin handled. Men det skulle ju inte döda henne. Ett drag av smärta svepte över hennes ansikte, när hon grävde djupare, och djupare in i armen.

Lev för mig, Ezz: Snälla, snälla, Ezzie. Mitt liv är inte värt att leva utan dig.

Ezzie läste meddelandet, med blodet droppande från armen, och med blekt ansikte. Hon la ned kniven på bordet, och skrev sakta ett sista meddelande.

I was Ezzie: Jag älskar dig, älskling. Mer än bara vänner. Kom ihåg mig, men med lycka.

Tårarna rann över hennes kinder när hon tittade in i kameran med bestämd blick.

Lev för mig, Ezz: Jag älskar dig med, Ezzie.

Ezzies blick veknade lite, men hon tittade bestämt in i kameran med sina vackra ögon. De som för så länge sedan tappat gnistan. Hon höjde handen, och skar snabbt och djupt över halsen.

I was Ezzie har avbrutit videosamtalet.

Mina ögon stirrade tomt på skärmen framför mig. Det var bara en dröm. Hon var inte borta, på riktigt. Det kunde hon inte vara. Hon var ju min räddande ängel. Men… Ezzie var borta. Det var inte längre vi mot världen. Hon hade brutit löftet. Pierres röst sjöng ur högtalarna.

In a perfect world, this could never happen.
In a perfect world, you’d still be here.
And it makes no sence, I could just brake up pieces.
But to you, this means nothing. Nothing at all.

Allt hade förändrats sedan orden trängde genom till mig. In a perfekt world, you’d still be here. Jag slog av msn, och kastade bort alla brev och foton. Hon skulle bort för alltid. Det var ju det hon ville. Men tårarna ville ändå inte sluta rinna. Jag skulle fälla många tårar innan allt var slut. Några dagar senare, när jag satte mig vid datorn hittade jag ett mejl jag missat förut. Från Ezzie. Allt stod där. Svart på vitt. Varför allt blev som det blev, även det hon redan berättat för mig. Det var nu jag började ångra mig. För att jag kastade bort alla brev och foton. Det var något jag ville ha kvar. Allt jag hade nu var en dikt, och ett armband, som jag inte klarat att kasta i papperskorgen. Små rosa strasstenar som glittrade runt min handled. Ingen skulle få veta. Det var ju ingen som visste om henne från första början, så då behövde de inte veta att hon dött. Jag höll det inom mig, över ett år. Och det åt upp mig inifrån, förstörde varje glatt ögonblick. Tills det bara inte gick längre. Men det är en helt annan historia.

I cry for the time that you were almost mine,
and I cry for the memories that I've left behind.
I cry for the pain, the lost, the old and the new,
and I cry for the times, I thought I had you.

Jag ser in i dina tårfyllda ögon och torkar
sakta bort tårarna som faller ner för dina kinder.
Något kallt sluter sig om mitt hjärta.

I alla stunder har vi stöttat varandra.
I alla tider har vi tröstat varandra
men jag vet att inte kommer att räcka denna gången.

Dina ögon har förlorat sin glans.
Din röst har förlorat sitt djup.
Du har förlorat hoppet och jag vet att om du
kollade in mina ögon så skulle du se samma sak som jag ser i dig.

Någonstans på vägen tappade vi modet, hoppet och kärleken.

Jag minns våra barnsliga drömmar om att vi en dag skulle
bli räddade och leva det liv vi alltid önskat oss.
Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss eller hur?

Om lycka och kärlek kunde köpas för pengar så skulle jag slagit
in det i rött papper med en stor rosett på, för det är du värd.

Jag rycker till när jag hör dig säga "jag orkar inte mer"
Du tar min hand i din och kramar hårt, orden behövde inte sägas
för jag visste att tog farväl av mig.

Du började gå men jag sprang efter, tog din hand i min
och sa "hoppar du så hoppar jag".

Jag kände hur marken tog emot och
hur smärtan i mitt hjärta löstes upp.

Våran vänskap varade för evigt, inte ens döden kunde skilja oss åt.

Den som förlåter utan att glömma har aldrig förlåtit.

Mamma, kan du se in i mina ögon och se det du har dödat?
Mamma, kan du hålla om mig och känna kylan du har skapat?
Mamma, kan du lyssna och höra hjärtat som har slutat att slå?

När jag öppnar mina ögon så är det mörker som ofamnar mig.
När jag känner efter är det tomheten som kväver mig.

Jag skulle ge allt mamma, för din kärlek
men tårarna kan inte längre lindra smärtan som du orsakar.

Mamma vi kommer bara att få den här chansen och vi förlorar den.
Du dödar mig, min glädje, mitt hopp och mina drömmar.
Du tar allt jag äger, du säljer min själ och krossar mitt hjärta.

Du gick, jag sprang efter men inte en enda gång vände du dig om.
Hörde du inte hur jag ropade efter dig mamma?
Hörde du inte hur mycket jag behövde dig mamma?
Hörde du inte hur smärtan skar i mig mamma?

Du behöver inte förklara, jag vet att jag inte var anledning nog för att stanna.

Du kommer aldrig tillbaka.
Du har gått för att ej vända åter.
Du har lämnat mig ensam.

Jag glömmer dig aldrig mamma.
Värmen som du en gång skapade brinner fortfarande.

Kärlek förvandlades till hat och jag så ledsen mamma
men jag kommer aldrig förlåta dig, du har förlorat mig.

Om ändå de fina stunderna kunde räcka livet ut..

<3

Man kan inte hata om man inte har älskat.

Alla hårda ord har en plats inom mig.
Alla hårda slag har fingeravtryck inom mig.

Mamma, jag glömmer aldrig.
Pappa, jag kan aldrig förlåta.
- Det finns ingenting kvar av mig.

Mamma, tror du inte det gör ont
när du älskar mig på dina villkor?

Mamma, tror du inte det gör ont
när du säger att jag är besvikelse?

Mamma, tror du inte det gör ont
när du aldrig stöttar mig?

Mamma, jag kan aldrig förlåta dig.
Pappa, jag kan aldrig förstå dig.
- Det finns ingenting kvar av oss.

Pappa, tror du inte att det syns
att du inte älskar mig?

Pappa, tror du inte att det syns
att du inte vet vem jag är?

Pappa tror du inte att det syns,
att du skiter i vilket?

Pappa tror du inte att det syns
att du vill köpa kärlek?

Pappa, jag kan inte älska dig som jag en gång gjorde.
Mamma, jag kommer aldrig lita på dig igen.
- Det finns ingenting kvar av er.

It's not so long to heaven, as it may seam.

Just sleep through the night, and live your dream.

Run through the darkness, and catch the light.

Belive in yourself, and hold on tight.

Live through the day, you must love, you must hate.

Just step in and realize, this is your fate.

Whatever they do, don't start a fight.

Take a deep breath, and look for the light.

A smile is a gift, so don't leave it behind.

Remember that the next time, it may be harder to find.

hahah x) den här dikten blev ju nästan POSETIV ju O.O

jag och Julia satt i engelskan, och så hade jag tråkigt.

Susanne är senil. Hon ställde sig och läste över axeln på mig, och så täckte jag VÄLDIGT diskret över att jag var på steg tolv, och hon bara nickade och gick vidare O.O

failfailfailfail x)

meh... Don't do drugs! (misstolk xD)

Jag har en hemlighet ingen annan vet.
Jag gråter för dig ibland,
och vissa kvällar tänker jag på dig.
Och det var du som lärde mig att älska igen,
efter alla timmar i vilsenhet,
även om du inte tror det,älskling.

Och jag har en högsta önskan.
Jag vill känna något,
jag vill lära mig att älska igen,
för jag har slutat älska sådär starkt.
Nu ge mig något som känns,
visa mig alla ljusa sidor av verkligheten.

Låt mig inte sitta och gråta i en gammal buss,
när jag åker ifrån igen och igen,
för någon gång måste alla dina "jag vet inte" ta slut.
För du dödar mig med ord,
och jag har letat efter busshållplaster,
som går ditt till det där landet nangiala så många gånger nu.
Dom säger att det är där man hamnar efter döden,
och att det är där allting blir okej.

Jag har en hemlighet ingen vet.
Jag gråter för dig ibland,
och det är då jag gråter bort alla fasader,
som ändå aldrig varit jag.
Hela tiden låtsas jag,
och försöker göra mig vacker.
Jag brukar tänka på dig ibland,
sådär sent om nätterna.
När jag ändå inte kan sova.
När döden leker kurra gömma.

Ge mig något som känns älskling.
Skrik mig levande, gör mig till någon.
Slå sönder allas blickar,
som säger att jag aldrig blir som dom.
Spela kort på liv och död,
gör verkligheten verklig,
lev med mig för ett tag,
för det bränner att gå omkring i cirklar.
För det är så kallt utan kramar och sådana dära ytliga ord,
som viskar att det ordnar sig.
Säg något snälla det spelar ingen som helst roll om du ljuger,
för jag brukar gråta för dig ibland.



I loved yah, Ezzie <3

Jag var hon som blundade för världen och som
Aldrig talade högt om alla demoner under sängen
Drömde drömmar som flög mot stjärnorna men
Klarade inte av att klättra upp för trottoarkanten
Den som inte vågade skrika efter kärleken för
Hon hade slutat tro att det fanns något över för
En sådan som hon, en meningslös individ

Jag var hon som till slut vågade tro men
Blev lämnad varje gång hon vågade visa hur alla
Monster gav sig på henne när andra blundade
Hon som brännde hål i huden för att kunna gråta
För hon orkade egentligen inte leva mer och
Hon vågade aldrig öppna munnen och skrika att
Det enda hon ville nu var att dö

Jag var hon som inte kunde skratta utan alkohol
Och lärde sig att förevigt inte finns
Som dansade bort nätterna till musik hon
Egentligen inte ville höra och hon trodde
Att hon kunde lagas med okända läppar och
Hon som inte visste hur man mår bra igen

Jag är hon som vill tro att det finns någon som älskar
Hon som inte minns hur man öppnar sig för någon
Och har slutat bry sig om vem som får kroppen
Som de sönderslagna delarna av en själ lever i
Hör ångesten skrika hur äcklig hon är och
Hon som tror att det fortfarande finns
En liten bit kvar av den person hon var
Som gjorde henne annorlunda och
Hon som vill vara speciell igen men

Egentligen är hon precis som alla andra


Min favorit <3

Nytt

Ny blogg nu då.

Har blivit tipsad av flera att blogspot är bättre, så jag tänkte att jag kan prova det istället då.

Kommer förmodligen lägga in flera dikter och texter som jag redan använt,

för att få inte känslan igen.

Men ha det bra, och ät inte upp era strumpor!